Innan vi gick var jag lite rädd att det skulle bli stelt och tråkigt, vilket det ofta kan bli när man inte känner gästerna på festen.
Jag trodde nog att det skulle vara mest japaner och att de skulle sitta och kackla på japanska och sen skulle vi sitta där som panelhönor och stirra ner i maten.
Men så var icke fallet.
Det var en helfestlig kille från Kashmir i Indien, som brukade stjäla tårtor när han var liten, så han kallade sig själv för tårtexpert. Hans flickvän var japanska och hon kunde sisådär lite engelska, men hon hade stora yviga gester, guppade med sin lugg och hästsvans och rökte som en borstbindare.
Det var en liten, nätt irländska som jobbade som lärare på en vuxenskola här i Kathmandu och hon var nygift med sin japan, som hade håret i en knut på huvudet. Hon kändes så där välkänt europeisk och hennes japan skrattade glatt åt alla våra skämt.
De bor i en fin lägenhet inne i stan och de betalar en spottstyver i hyra, men ... och det är ett stort men. De har inget vatten.
Sen var det en indisk/schweisisk tjej på 21 år, som var helt fantastiskt spännande att prata med. Hon visste allt om allt och då inte på det minsta besserwissermässiga sättet. Hon var helt enkelt en intressant person, om man så pratade om hajar eller originalsagorna Disney gjort sina filmer efter.
Hennes pojkvän, det verkade vara nytt och osäkert, hade bott i Schweiz i 10 år, så han var också toppen att prata med om europeiska vanor och ovanor, och han i sin tur var hårdrockare med egen studio. Så nu har vi en studio där vi kan spela in en klassisk nepalesisk sång med Leya, något jag har funderat på ett tag.
Det visade sig att brudparet inte alls gift sig i Japan, så var det med Niklas detektivegenskaper. De hade fixat papperen här i Nepal och festen vi var på var den enda de skulle ha, så det var verkligen en ynnest att få ha varit med och firat deras speciella händelse i livet.
Bruden Akimi, som jag aldrig riktigt pratat med tidigare, blev så chockad när hon klev in genom dörren att våra planer med två rader av gäster de skulle passera gick om intet, så vi fick bombardera dem med blomblad när de stod paralyserade i dörren.
Vi bjöds på buffé med flera smarriga rätter, som friterad fisk med remouladsås, pasta med en god sås och strimlade bacon som förde tankarna till kebab. Mums!
De fick brudgummen att nästan pussa bruden på kinden och när jag i ett senare skede pussade Niklas på kinden visste inte jublet några gränser. Inte riktigt vad man är van vid hemma i Sverige där det är vardag att pussa sin man på munnen lite varsomhelst. Vi har verkligen fått träna om oss sen vi flyttade till Indien, där samma sociala regel gäller. Inget pussande alls. Men vi brukar fuska och snabbpussas på kinden.
Tårtan var något som vi kommer prata om länge och om inte stämningen var på topp före tårtans entré i våra liv så höjdes taket ytterligare ett snäpp.
Den såg så fin ut med sin låtsasgrädde, sin glasyr och choklad, men den ruvade på en salt hemlighet. Bagaren måste ha varit full eller möjligtvis hög, för det var salt i glasyren. Och då menar jag inte en liten nypa, utan det smakade bara salt. Istället för att förstöra kalaset blev det en rolig grej och vi skrattade så det nog hördes till både Japan och Sverige.
En bild på de lyckliga tu med den salta tårtan.
De fick en kudde i present där det stod JA på ena sidan och NEJ på den andra. Det var ett festligt inslag i den lilla presenthögen. Jag har aldrig sett det tidigare, men det kan vara ett tips om någon ska på bröllop i sommar.
Akimi fick ett par örhängen jag virkat och jag blev så rörd när hon tog av sina fina guldörhängen och satte på sig de hon fick av mig.
Hon jobbar med ett projekt, några timmar från stan, där de syr tygbindor. Jag ska följa med dit nästa vecka och kolla vad de gör. Det ska bli spännande.
När vi skulle hem fick vi skjuts av hårdrockaren och han hade en sprillans ny liten sport-Honda med bara en dörr till baksätet för att man inte skulle kunna gå ut i trafiken. Mycket märklig bil måste jag säga, men den luktade nytt läder och det var attans skönt att få skjuts hem när man hade ont i magmusklerna av allt skrattande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar