8 juli 2013

Hjärtinflammation

Igår fick Niklas helt plötsligt ont i ryggen och fram över bröstet. Han väckte mig vid sju imorse och sa att han inte sovit en blund inatt. Han kunde inte ligga ner utan hade somnat någon timme sittandes.
Vi tog en taxi till ett sjukhus som vi visste många västerlänningar brukade åka till. Det är dyrare än andra sjukhus, men vi är försäkrade och vi ville att han skulle få bäst tänkbara vård. Och eftersom de är vana att hantera försäkringar så löste de allt med försäkringsbolaget, så vi inte behövde ligga ute med pengar.
De gjorde tester, gav honom en spruta i rumpan så smärtan skulle gå bort och gav honom extra syre i någon timme.
De såg att något inte riktigt stämde på EKG:n, så de satte oss i en ambulans till ett hjärtsjukhus. En sån fin bil har vi nog aldrig åkt i här. Ibland drog han på sirenen, men vad spelade det för roll när ingen brydde sig.
Vi blev inkörda till akuten och de formligen slängde sig över Niklas och tog om alla prover igen trots att vi hade dokument med oss som visade alla värden.
Sen skulle de ha betalt och då blev vi arga båda två. Eftersom en av anledningarna till att vi valde just Ciwek clinic var att vi lätt kunde ordna med försäkringen och på det här sjukhuset hade de inte ens någon administrativ enhet vi kunde tala med.
Den kvinnliga läkaren stod med sitt flin och sa att det var minsann inte deras problem hur vi betalade.
Det var lite hätsk stämning och när jag ringde till det första sjukhuset sa de att det inte var deras problem heller. Men nog sjutton tror man att sjukhusen har något avtal sinsemellan när de skickar en till en specialist.
Jag fick i alla fall tala med hjärtspecialisten och han var en sån där underbar människa, som såg problemet för vad det var och han log vänligt och sa att de gjorde undersökningen gratis. Jag sa till honom att det inte kändes rätt, men han sa bara att det var viktigast att Niklas blev undersökt. Jag fick tårar i ögonen, så tacksam var jag.
De gjorde ett ultraljud för att se hur det var med Niklas hjärta och de hittade som tur var inget allvarligt.
Tydligen har han fått en inflammation runt hjärtat efter febern han hade för någon vecka sen. Då gick han med feber i två veckor utan att söka läkare. Jag sa till honom, men han åker då inte till sjukan i onödan.
Vi tog en taxi tillbaka till det första sjukhuset och under en sån där liten el-minibuss hade någon hängt en barn-Foppa-toffel.
Det såg för lustigt ut.
Det var skönt att komma tillbaka till det första sjukhuset. Ni anar inte hur mycket folk det är på de vanliga mer nepalesiska sjukhusen. Och det är ingen avskildhet i huvudtaget. Alla ser och hör allt man gör eftersom det bara är stora salar.
Han är kvar över natten eftersom de vill observera honom med en maskin han är uppkopplad till, så Leya och jag är solo ikväll. Det känns skönt att han är kvar, så det blir noga utrett.

4 kommentarer:

  1. Hej!
    Vilket äventyr. Skönt att dom kollar ordentligt. Hoppas han mår bättre imorgon och får komma hem till er.
    Kram från orolig mamma!

    SvaraRadera
  2. Sitter och läser alla underbara hälsningar på Facebook från över hela världen.
    Det är så man blir tårögd av tacksamhet över alla fina vänner man har.
    Ja, vi hoppas han kommer hem imorgon, så vi får rå om honom.
    Kram!

    SvaraRadera
  3. Aj aj aj!!!! Inte bra men det verkar som om de har kontroll över det hela. Nu måste han krya på sig.
    Kram Tess m familj

    SvaraRadera
  4. Nu är han äntligen hemma och vilar. Kram!

    SvaraRadera