Pannkakor

Att steka pannkakor är mitt uppdrag i familjen och det är ungefär lika kul som att stirra på färg, som torkar.
Men när jag stod där och stekte mina pannkakor på en monsterstor laddning smet, som ändå inte skulle räcka, på vårt utomhuskök vände jag mig om och såg hur solen gick ner till vänster och lyste upp de snötäckta bergen till höger.
Ja, då kändes det med ens ganska trevligt.
Jag har lånat den här bilden, men ett sånt här par skulle man mycket väl kunna möta på stan.

Brandkåren och en råtta

Nu ikväll var vi och åt middag hos en ny bekantskap. Varken Niklas eller jag har dock lagt mannens namn på minnet.
Vi har varit där en gång tidigare och ätit och då snackade han och jag så mycket att Niklas nästan somnade.
Han är ordförande för en regeringsägd, fri skola mitt i stan, med 1250 elever.
Jag har en idé om att kolla runt med hotell och restauranger hur deras brandberedskap ser ut. Jag har svårt att släppa mitt samhällsengagemang även om det är länge sen jag slutade jobba som ombudsman och engagera mig politiskt.
Nu känner jag mig mer som en snokande journalist, men såklart är jag, precis som alla som bor här, angelägen om att brandkåren fungerar.
Jag har några olika skäl till varför jag fastnat för just brandkåren: 1. Efter flygplanskraschen i höstas stod det kristallklart att brandkåren inte fungerar.
2. Branden på ett disco i Brasilien för några veckor sen.
3. Jag läste en artikel om den stora jordbävningsrisken vi lever med här i Kathmandu.
4. Jag har sett TV-serien "Rescue me" och huvudrollsinnehavaren är bad boy-smarrig.
(Punkt fyra är ett personligt tillägg. Dock värt att notera.)
Mannen, på bilden, har bra kontakter i olika organisationer, så han kommer jobba med mig och bana väg där det behövs. Diplomati har aldrig varit min starka sida och inte blir det lättare med en annan kultur.

Familjen har en vit råtta. Det var lite konstigt att se en råtta, som ett husdjur. Det känns som om vi ägnade mycket av vår tid i Delhi åt att döda råttor.
När de fick råttan hade han en fru, men hon skadades illa för några veckor sen och veterinär tillkallades akut på natten.
Råttfrun fick en spruta, men dog dagen därpå efter att hela familjen suttit uppe hela natten och bevittnat hur hon kämpade för sitt liv.
Det känns konstigt att höra någon på den här sidan jordklotet prata om en råtta, som en familjemedlem.
Om Angel hade varit med kunde vi ha räknat sekunder innan stackarn gått mot sälla jaktmarker för att förenas med sin fru.
Inte visste jag att man kunde bli så här glad av att hålla i en råtta.

Strömavbrott

Den här vintern har varit tuff för oss. Åtminstone nån månad runt nyår.
Det var nästan nollgradigt på nätterna och det blev mörkt redan klockan fem på eftermiddagarna. Men just de här sakerna skulle jag inte ha klagat så mycket på, om det inte vore för de schemalagda strömavbrotten.
Så här ser schemat ut nu:
Söndag:4-10, 14-20
Måndag: 3-9, 13-19
Tisdag: 10-17, 20-01
Onsdag: 8-14, 18-24
Torsdag: 9-15, 19-01
Fredag: 6-13, 17-22
Lördag: 4-11, 15-20
Jag kan erkänna att jag inte hade en aning om att det låg till på det här sättet innan vi flyttade hit och om sanningen ska fram drabbades jag av en lättare depression i början av januari.
Jag kan ta att man inte kan se på TV, men när man inte kan jobba obehindrat på datorn, ja, då blev det helt enkelt för mycket.
Tillslut tvingade jag Niklas, så vi inhandlade ett bilbatteri och en inverter, så nu känns allt Ok igen.
Politikerna är bra korkade som inte löser det här. Det finns flera olika alternativ till lösning, men de föredrar att säga nej istället för ja. De är som dagisungar i en sandlåda.
Sen har vi inte riktigt förstått hur illa ställt det är med vatten, alltså vatten som kommer ur kranen.
Vi måste ha en egen borrad brunn för vi har alltid tillgång till vatten, om det är påfyllt i tankarna vill säga, men det står tankar med vatten nerför gatan och folk kommer gåendes med dunkar för att fylla på.
En nyinskaffad vän till oss berättade att de bara har något brunaktigt, äckligt som kommer ur duschen och det kan jag säga vore ännu värre än att inte ha ström.
Tänk de här stackarna har varken ström eller kan ta en skön dusch när andan faller på.
Nä, det finns alltid någon som har det värre än en själv.
Kanske är det så att vi behöver träffa dessa människor ibland för att förstå att vi har det ganska bra.

Mamma

Idag fyller min älskade mamma 65 år och vi skickar varma kramar från oss här i Nepal.
Redan för ungefär ett år sen "gick hon i pension", så känslan av att slippa gå till jobbet och vara bunden av ett strikt schema har hon redan vant sig vid, även om hon gick i chock och trodde hon skulle gå tillbaka till jobbet i flera månader.
Tyvärr sjunker hennes pension radikalt från och med idag, så jag antar att hon firar den här dagen med lite blandade känslor.
Men, men. Pengar är inte allt och mamma, du är alltid välkommen att flytta hit. Här skulle du leva ett gott liv på din lilla pension.

Tänk om...

De senaste dagarna har jag funderat.
Tänk om...
... det alltid var solsken.
... man alltid var frisk.
... man aldrig hade huvudvärk.
... man alltid kunde köpa det man ville.
... det alltid vore tyst och lugnt.
Frågan har uppstått eftersom vi lever under någon slags belägring av fulsjungande hinduer och jag har insett att jag uppskattar varje sekund av tystnad.

Kanske är det så att...
... det regnar för att man ska uppskatta solen.
... man är sjuk ibland för att uppskatta att man är frisk.
... man har huvudvärk för att uppskatta när huvudvärken släpper.
... kanske är man fattig för att man ska uppskatta det enkla i livet.
... om man omges av ett herrans oljud, så uppskattar man tysnaden och lugnet desto mer.
Jag har inte gått och blivit mer religiös eller filosofisk sen förra veckan, men det här sjungandet maler ner en på något vis.
Tänk när den här veckan är över. Åh, vad vi kommer uppskatta tystnaden.

Skrän

Skrev om att det sjungs vid templet och igår fick vi veta att de ska hålla på under sju dagar.
När vi fick veta det fick vi en psykisk kollaps och gick till en restaurang vi brukar gå till och äta när vi inte orkar laga mat och så fort vi kom runt kullen, på andra sidan, hördes inte ett ljud.
Så nära, men ändå så fridfullt. Vad orättvist!
Någon sa att det var bönemöte för hinduerna och att det skulle pågå dygnet runt i sju dagar, men de slutade som tur var klockan 21 igår kväll och började igen klockan halv åtta, så det var bara att lägga kudden över huvudet och somna om.
Förut ropade Niklas på mig att komma ut med orden:
"De skjuter varandra!"
Jag fick panik och rusade ut, men det var bara ett inspelat kulspruteljud eller något, för sen forsatte de sjunga som om ingenting hänt. Enda gången det blir några sekunders avbrott är när strömmen går och de måste koppla på generatorn, annars sjung-ber de minsann konstant i 13,5 timmar.
Vi har själva spelat musik idag för att slippa höra och det har faktiskt hjälpt.
Nu såg jag att det var nya avsnitt av Det okända, så nu drar jag på mig hörlurarna och försvinner in i spökenas värld istället.

Vårstädning

Idag har vi vårstädat och det är så skönt att det är klart. Att städa är inte min favoritsysselsättning, så jag är glad att det bara är vår en gång om året.
Höll på i solen så jag tror jag fick en liten släng av solsting, men nu har jag druckit vatten, så vätskebalansen är återställd.
Hörde av mamma att ni också har vårkänslor idag, men var inte oroliga. Det är bara februari så bakslagen kommer.

Tempelparty

I ett par tre dagar har de partat nere vid foten av berget, inne på tempelområdet, och de spelar och sjunger så högt att man helst inte vill vara hemma.
Det spelar ingen roll om man stänger fönster och dörrar, för de är så tunna att oljudet snirklar sig in ändå.
Hoppas, hoppas det är över snart!

Bolmande polis

Vi har en kompis, vi kan kalla honom Rama och han har fått stora problem med polisen.
Men han har kanske inte har fått problem på det sättet man skulle kunna tro när man läser orden "problem med polisen."
Hans problem är att polischefen ringer honom varje kväll, när han har gått av sitt skift klockan 23 och vill att Rama ska komma förbi vår lilla polisstations-barack, här där vi bor, och röka på.
Att röka braj har en gång i tiden förbjudits, så att Nepal skulle få biståndspengar från USA, men det skiter de i. Till och med polisen uppenbarligen.
Ytterligare en sak att förundras över i skillnanderna mellan Nepal och Sverige.

Head Lama

Vår vän Krishna, som egentligen är buddhist, men valde ett hinduistiskt namn när han flyttade till civilisationen vilket kan te sig lite märkligt, berättade en otrolig historia från hans hemby Marfa i Mustang, som ligger i norr precis innan sista Himalayakammen och den kinesiska gränsen.
Här kommer storyn i korta drag:
Byn har, precis som alla byar i Nepal, ett tempel och i Marfa är de buddhister. Chefs Laman, eller the Head Lama som de säger, dog och de sökte i barnen i byn och byarna runtomkring efter hans reinkarnation, alltså hans ande.
De hittade en pojke, som var fem år och han sattes i templet för upplärning.
Till för bara några år sen tog det sex dagars vandring från närmsta väg att nå byn, numera kan man åka jeep i sju timmar.
Byn bestämde sig för att skicka pojken till ett tempel i Darjeling för att studera och sen komma tillbaka och utveckla templet och byinvånarna.
Åren gick och han gjorde mycket bra ifrån sig i skolan. Taiwanesiska buddhister kontaktade byn och frågade om de fick låna honom i några år och byn tyckte det var en bra idé att deras Head Lama fick se mer av världen innan han kom tillbaka.
Efter några år fick en amerikan upp ögonen för honom och än en gång fick byn frågan om han kunde lånas ut några år till USA. Återigen igen tyckte byn att det var en bra att han fick se ytterligare lite mer av världen.
Åren gick och byn började undra när han skulle komma tillbaka. Tillslut blev de arga och tvingade hem honom.
Men, nu var han inte samma person längre. Han hade svårt för det enkla leverne, som templet erbjöd. Ingen ordentlig toalett, ingen tvättmaskin, ja, listan kunde göras långt.
Så han tog sitt pick och pack och drog tillbaka till USA och rykten går att han har gift sig.
Så, nu sitter byn förbannad utan en Head Lama och inte kan de skaffa en ny eftersom han i USA måste dö först, så hans ande får återfödas i något barn här i Nepal.
Men så vitt Krishna vet, så vet de inte var han är och då kommer de inte veta när han dör heller.
Jag skulle så gärna vilja djupintervjua den där Laman och höra om hans resa, både fysiskt och mentalt. Det skulle bli en fantastisk bok, tror jag.
Krishna berättade också att tills för några år sen sattes alltid mellanbarnet i templet, oavsett om det var en flicka eller pojke, men numera föds det oftast inte mer än två barn i varje familj, så templet håller på att avfolkas.

Boken är klar!

Nu är boken om vårt galna liv i Indien klar på riktigt. Äntligen!
Det känns fantastiskt och lite konstigt att helt plötsligt vara fri efter att ha haft formuleringar, som snurrat runt i skallen dygnet runt i flera månader.
Jag är ingen tvekande person, så jag har redan nu ikväll skickat manuset till de förlag, som accepterar inskick via mail.
Nu ska vi bara få ihop pengar, så jag kan skicka till några förlag brevledes också.
Håll tummarna kära familj och vänner!
Nästa bok kommer handla om vårt liv här i Nepal och det är minst lika spännande.
Och boken efter det kommer handla om Mom Sweetie i New York, lite som Crocodile Dundee i New York.
Faktum är att det skulle kunna hända på riktigt eftersom alla i familjen är med i det årliga lotteriet om grönt kort till USA.
Men ärligt talat, så hoppas vi att Mom Sweetie inte vinner. Hon skulle vända upp och ner på hela The Big Apple. Till och med presidenten skulle få hålla i hatten.

Duvor

Vi har ett duv-sovrum på baksidan av våra rum. Under fönstren finns ett tak, som lutande sticker ut knappt en meter från huset och där samlas tjejerna, jag kan inte tro att det finns några kill-duvor, när de ska sova.
När vi flyttade in trodde jag att det skulle vara störande att de satt där, men det är ganska mysigt att somna till deras kuttrande.
I höstas var det en stackare som var förkyld i flera veckor. Hon hostade så ynkligt att jag ville ge henne hostmedicin och ibland nös hon så sött, som en liten katt.
Hon blev frisk, men blev sjuk igen efter några veckor, men nu är hon frisk igen.
Duvorna samlas först när det är mörkt, så jag tog ett kort på några som har ett möte. Jag tror de pratar om nästa veckas barnpassnings-schema.

Frisk luft

Jag har tänkt på hur lyckligt lottade vi är som lever här och får andas frisk utomhusluft nästan dygnet runt.
Tänk hur många timmar per dygn man tillbringar inomhus när man bor i Sverige?

Mina (ett namn)

Idag var vi hos Mina och åt lunch och rotade runt på hennes lager.
Hon öppnade en liten butik för 20 år sen och fick låna 40 000 rs av sin mamma.
Nu har hon en stor fabrik och ett fantastiskt hus.
Underbart att se en framgångsrik kvinna, som tjänar pengar, är en fin mamma och har ett gott hjärta.
Hon har verkligen bra karma!
Här står Mina på sitt lager.

Hon har ett enormt lager, minst två rum till, hon gärna vill sälja av och där tillbringade vi ett par timmar idag, men det var bara ström i 20 minuter och sen var det för mörkt så vi fick ge upp. Men vi ska tillbaka! Det är en guldgruva!

Mina bor med två yngre systrar, sin mamma och en bror med dotter. Sen har de påfåglar, höns och åtta hundar.
Det här är en liten bjäbba, som heter Bono. Men han är söt när han sover.

Flickorna var med och lekte med Minas dotter Trisha och kusinen Palish.

Minas hus var helt underbart! Den här lila soffan skulle jag gärna stoppa i fickan och ta med hem.

Det regnade hela eftermiddagen. När vi skulle åka hem hade tjejerna bytt om till kvällens party.

Gudinnan Saraswati

Idag firade vi gudinnan Saraswati. Hon är talets, konstens och undervisningens gudinna och därför passade det bra att ha ceremonin, puja, på Leyas skola.
Kolla bilder här.

Tibetansk munk

Igår satte en ung, tibetansk munk eld på sig själv i protest mot Kinas ockupation av Tibet.
Han satte eld på sig på samma tempelområde som jag var med flickorna häromdagen.
Han avled på sjukhuset igår kväll.
Läs mer här.
Stöd Tibet i kampen om frihet!

Alla hjärtans dag

Idag firade vi alla hjärtans dag med en smarrig middag. Tandorikyckling, vitlöks-naanbröd och pasta bolognaise. Mums!

Inspiration

Nu är det definitivt dags för mig att blogga igen.
En kompis, som bor i Goa under vintern, har bloggat om mig som en inspirations-bubblare, och det vill jag såklart försöka leva upp till.
Läs Annas blogg Heliophilia här.
Den här veckan har det både varit kinesiskt nyår och det tibetanska nyåret Losar.
Jag och flickorna åkte till världsarvet Boudhanath, som är ett pilgrimsmål för många tibetanska buddhister.