De senaste två åren har varit ett brutalt uppvaknande för mig. Sakta, men säkert har jag förstått att en pappa inte har naturlig rätt till sitt barn i samma utsträckning som en mamma.
Vi pratar jämställdhet ur ett kvinnoperspektiv dagarna i ända, men var tog debatten vägen om en pappas rätt till umgänge med sitt barn?
När en mamma säger att barnet inte vill åka till pappa står hon helt oemotsagd i alla rättsliga instanser. Ingen ser till barnets bästa i det långa loppet. Lagen säger att ett barn har rätt till båda sina föräldrar, men rätten är idag för feg för att ta ett beslut som gagnar pappan.
Mamman har en oerhörd makt över sitt barn, pappan och pappans nya liv och tyvärr är det alltför många mammor som missbrukar den makten. Och vem får lida för det? Alla, men mest barnet som mamman säger sig "göra allt för".
Men en dag blir barnet vuxet och kommer då få ärliga svar om hur mamman hindrade henne få ett vardagligt liv med sin pappa och att växa upp med sin syster.
Den här pappan har efter 2 och ett halvt års kämpande valt att ge upp och man kan se sorgen i hans ögon varje dag.
MVH FIA
det finns alltid 2 sidor, vad har pappan gjort innan detta..hur ser historien ut? alla saker räknas och man bör lyssna till barnet. har själv kämpat för barnens bästa både privat och yrkesmässigt!
SvaraRaderajag menar inte att alla pappor är dåliga utan det finns båda sorter av både mammor o pappor, men mina erfarenheter lutar mest åt oengagerade pappor...missförstå mig rätt!
SvaraRaderaJag förstår vad du menar! Jag skulle inte försvara en pappa som är oengagerad. Just den här pappan bodde några år på annan ort för att plugga och varje helg han skulle ha barnet åkte han och hämtade henne. Men sen saknade han henne för mycket så han flyttade till orten dit mamman hade flyttat för att kunna vara med sitt barn även på vardagarna. Pappan är en sån där pappa som alltid läser för sina barn när de ska nattas, han åker pulka och fixar varm choklad, hyr en DVD och poppar popcorn när flickans kompisar sover över. Han är en fantastiskt engagerad pappa och jag vet att flickan behöver båda i sitt liv.
SvaraRaderaJa, allt är inte lätt här i livet. Vet inte bakgrunden till pappans situation men barnen brukar veta vad de vill och man bör alltid lyssna till barnen för det är dem allting i slutändan handlar om! Lycka till!
SvaraRaderaTyvär vet nog inte barnen vad dom vill alltid utan gör vad dom tror är rätt.Om mamman eller pappan där barnet har sin fasta punkt tjatar om hur mycket dom kommer saknas och hur jobbigt allt är när dom är borta samt ringer varje dag och kväll så blir barnen garanterat förvirrade och tar lätt dennas "parti" och kanske inte vill åka för att inte göra denna förälder ledsen.
SvaraRaderaHar själv varit i denna situation och jag önskar att jag hade stått på mig mera men det gjorde jag inte och därför har jag knappt någon kontakt med min 19 åriga dotter idag.
Mitt tips till pappan är ge inte upp,även om jag vet att det är jobbigt.Jag förstår hur du känner till 100%
Tack, Johan! Det var fint skrivet.
SvaraRadera