Familjen

Vår familj har förändrats en del sen sist. Sen två år tillbaka hyr vi ett hus och svärmor Britt-Marie har flyttat hit.

Vi kör alltså nepali style, vilket innebär att vi bor tre generationer under samma tak och det fungerar jättebra.

Jag kommer inte ihåg vilka hundar vi hade då, men tyvärr har Angel lämnat oss. Hon blev bara mer och mer agressiv mot mindre hundar, valpar och katter, så vi beslutade, efter ett par år av grunnande, att det vore bättre om hon fick förenas med våra andra husdjur i himlen. Vi fick åtta fina år tillsammans.

Kanske hade vi Nani då också. Hon såg ut som en Siberian huskey och blev kidnappad en kväll när hon var ute.

Det är ganska vanligt att "fina" hundar plockas upp av någon på motorcykel och sen är de bara borta. Vi annonserade efter henne och fortfarande efter cirka fyra år tittar vi efter henne på gatorna. Vi har inte hört ett ljud om Nani sen hon försvann och det är det jobbigaste. Att inte veta om hon lever eller inte.

I vilket fall blev jag utvald av Lizzie, en typisk gatuhund. Jag är hennes människa och hon följer mig överallt, så jag behöver inte ha koppel på henne. Hon följer med in till Thamel när vi ska jobba och hon bara lägger sig och sover när vi är inne i en affär. Alla tycker hon är så väluppfostrat, men hon var sån när hon flyttade in hos oss.

Min älskade Lizzie. Det högra örat är delat i två. Kanske blev 

slaktaren arg på henne när hon bodde på gatan.

Sen har vi Pixi. Henne hittade vi på en hundräddningsgård, som drivs av ett par nyazeeländare. Hon ser ut som en corgi, korta ben och bastant. Egentligen fick Leya henne på sin födelsedag för två år sen, men hon blev Britt-Maries hund istället.

Pixi är en riktig hemmahund, men hon flörtar gärna med 

killhundarna, som tittar förbi ute på gatan.

Sist och minst har vi Josie, som flyttade in hos oss för ett år sen. Hon bodde på en gata nära oss och hon var så söt. Leya blev hennes mamma eftersom hon bara var ett halvår.

Josie är en tvättäkta busunge och en riktig cirkushund. 

Bara det finns hundgodis kan hon lära sig vilket trick som helst.

Leya är numera 12 år och sen ett år tillbaka hemskolar jag henne. Den nepalesiska skolan är oerhört pressande och eftersom Leya är högkänslig, precis som jag var när jag var ung, passar det henne bättre med en lugn skolmiljö med mindre press.

Här är Leya på hennes födelsedag, den 16 november 

och hon har precis klippt av sitt långa hår.

Vi har utökat vår familj med ytterligare en familjemedlem. Ellen från Tyskland har bott hos oss till och från det senaste året, men eftersom det tagit slut med hennes pojkvän, som hon bodde tillsammans med i Kambodja och han har flyttat tillbaka till New York, verkar det som att hon vill stanna här i Nepal.

På Halloween överraskade vi henne på flygplatsen utklädda

till indiska, nepales, hippie och Rödluvan. Grannarna

tyckte det var jättekul att se mig i peruk.

Sessan

En av våra hundvänner på gatan har drabbats av hemskt kliande och hårbortfall.
Eftersom vi hade en ambulerande veterinär hemma hos oss i går för att ge Josie hennes årliga vaccinationer, passade jag på att ta honom till Sessan.

Hon fick två sprutor mot kliandet och sen skulle han gnida in henne med antibacteriell kräm och då blev det fart på den gamla damen. Tror det var lukten av krämen.
Jag fick jaga henne runt hela gatan där hon håller till och folk tittade på som vanligt.
De tycker det är bra att någon hjälper den stackarn, men ingen erbjöd sig att ge en hjälpande hand.
Förutom en man som försökte ge henne kakor mitt i uppståndelsen och det var ju en god tanke.
Jag ska gå dit igen imorgon och gnida in mer kräm, förslagsvis på kvällen när det är mindre människor i rörelse och en dam på en närliggande restaurang har fått i uppdrag att ge henne Omega 3 och levertillskott när hon ger henne mat.
Det ska räcka för att håret ska börja växa igen. Jag är lite orolig för Sessan nu eftersom det är ganska kallt på nätterna och hon har ingen päls som värmer.
Behandling och mediciner gick på 150 kr vilket är väldigt billigt om man jämför med vad det skulle ha kostat i Sverige.
Återkommer med en uppdatering om några veckor.

Hundens dag

Nu firar vi Tihar, samma som festivalen Diwali i Indien och häromdagen firade vi hundarna på Hundens dag.

Först gav vi oss ut på gatorna och träffade våra vänner där, för lite godis och gos.

Sen var det dags för våra små änglar, Lizzie, Pixi och Josie.

Jag är tillbaka!

Jag kan inte förstå att det är fem år sen jag skrev, men nu är det dags att återuppliva min blogg. Jag har nämligen skrivit en bok och fått ett förlag, Kadabra förlag, att ge ut den som ljudbok. Jättespännande! Den heter India; I Never Do It Again och kommer förhoppningsvis ut på Storytel och Nextory inom ett par veckor.

Såklart har det hänt massor under de här fem åren, men det kommer vi till. Välkommen tillbaka!