Leya's Café i Delhi

Håller på med den tredje delen i Indientrilogin.
Den handlar om när vi öppnade Leya's Cafė.

Jag kan redan nu lova att

boken blir en halsbrytande

resa mellan hopp och förtvivlan.

Samtidigt skriver jag på boken

Hunden med tre öron;

En nepalesisk gatuhunds berättelse, som handlar om min ständiga följeslagare Lizzie.

Bror - systerfestival

Idag firar bröder och systrar sitt syskonband.
Systrarna ger sina bröder ett enkelt armband och bröderna ger systrarna något litet, som ett klädesplagg eller pengar.

Ellen gav Niklas ett armband och

han bjöd henne på stekt 

ris till middag.

Ögonsjukhus

Idag var Leya, Britt-Marie och jag och kollade våra ögon.
Patientavgiften var 6.50 kronor per person. Ganska rimligt må jag säga.
Vi skickades mellan rummen 5, 1, 2, 1 och 13 och i varje rum fick vi stå i kö och titta på den person, som testades. Inget hemligt där inte.
Nu har vi alla tre fått nya recept, så nästa anhalt är glasögonaffären hemmavid.

Chipsfabrik

Vi har en liten chipsfabrik i vårt bostadsområde.
Dit kan man gå med en kasse och fylla på inför fredagsmyset.
Naturligare kan det knappast bli, men ibland är chipsen lite för flottiga.
Vi funderar på att gå dit med egna kryddor till smaksättningen.

 Här är det risk för potatisskalar-armbåge.

Pinfärska chips.

Födelsedag

I onsdags firade jag min 49-årsdag och jag skickade en tanke till min mormor som dog av cancer när hon bara var 48, två månader innan jag föddes.
Mamma har alltid firat allas våra födelsedagar med buller och bång med god mat och smarriga tårtor.
Till skillnad mot andra, som inte ser sin födelsedag med lika blida ögon, anser hon att varje år man får leva är en gåva.
Jag för min del välkomnar min stigande ålder, åtminstone än så länge, eftersom jag trivs alldeles ypperligt med både mig själv och livet.

Britt-Marie, Leya, Ellen, 

jag och Niklas. 

Dessutom firade vi fjäderbröllop, 16 år, men det hade vi glömt bort så det får Niklas och jag fira på tumanhand en annan dag.

Henna

Idag lyckades vi pricka in uppehållsväder när en mycket talangfull ung kvinna målade henna på Leya.

Min favorit-gatuhund Mickan.

Playschool

Som jag berättade i min första bok är playschool här ingen lek.
Igår var våra vänner här och tvättade och de berättade att den lilla pojken som brukade följa med var i playschool och just igår skulle han få sina results.
Att få results innebär att man har haft exams, eller prov som vi kallar det på svenska.
Det hade väl varit okej om inte lillgrabben hade varit 2,5 år.
Redan i 2-årsåldern bedöms alltså barnen utifrån hur bra de skriver alfabetet och målar, men det är inte allt.
De får dessutom personliga omdömen, som hur de beter sig mot andra barn och hur läraren uppfattar barnet.
Barnen får tidigt inrätta sig i fållan för att bli ett får i skocken, med oändligt repeterande av saker de inte får förklarat för sig. Därmed raderas den egna kreativiteten ut och samhället får lättkontrollerade medborgare.
Men det är så föräldrarna vill ha det. I alla fall just nu.

Här tvättas det för glatta livet.
Lillgrabbens mamma, hon som står upp, är spänd på att hämta honom på playschool och
få hans resultat.

En avgudad sten i prinsessklänning

Äntligen är min andra bok i Indientrilogin klar och publicerad på Storytel, Nextory och Bookbeat.
Själva skrivandet är en barnlek jämfört med inspelning och redigering av ljudboken, men äntligen kan jag släppa taget.
Leya har redigerat allt ljudmaterial. Vilken fantastisk unge!
I augusti planerar jag att börja arbetet med den sista boken i Indientrilogin.
Den kommer heta Leya's café i Delhi och den handlar om när vi planerade och startade vår lilla restaurang.

Men först ska jag njuta av att den här pärlan är publicerad.

Visum

Då var det dags för årets visumdebackel.
Det är samma visa varje år. Allt händer i sista minuten, våra visum går ut imorgon och varje år måste vi visa vårt "kontor".
Så nu sitter vi och väntar på representanterna från Ministry of Industry, som vår advokat smörjt med en dyr middag och lite annat, som krävs för att vi ska få stanna kvar.

Vår skylt har semester
364 dagar per år.

Här sitter bossen.

Förkylda

Dags för weather change, sommar - monsun och då kommer förkylningarna som ett brev på posten.
Jag är oerhört tacksam för det flexibla arbetslivet vi har, men det är lite trist att inte kunna spela in det sista kapitlet i min andra bok, "En avgudad sten i prinsessklänning", eftersom jag låter som en trött anka.

Våra tibetanska vänner

Under åren vi bott här i Nepal har vi åkt till Pokhara på semester minst en gång om året.
Varje gång vi kommer hit träffar vi våra tibetanska tanter.
Vi har till och med varit hemma hos dem ett par gånger. De bor i ett så kallat flyktingläger, refugee camp, men det är en by med riktiga enplanshus.
Det är en fantastisk energi i deras by. Det är så tyst och stämningsfullt, som om man rest till ett annat land.
Tanterna har fem och sex barn och de har det kämpigt ekonomiskt.
Varje dag sitter de tillsammans, som de bästa vänner och grannar de är och försöker sälja krimskrams till turister.
Varje gång ger vi dem en summa pengar, som vi handlar lite för, mest för sakens skull.

Pokhara

Leya och jag är på arbetssemester i Pokhara.

Mitt paradis is Nepal!

Påsken

En dag gick vi in på en restaurang i turistområdet och det visade sig att ägaren var svensk.
Tala om förvåning när han kom fram till vårt bord och frågade om vi var svenskar, på klockren stockholmska.
Han visade sig vara svensk/nepales med det fantastiska namnet Viking Kunwar. Mamman är svensk och pappan nepales och han har bott i både Sverige och Nepal fram och tillbaka under uppväxten, så han är bekväm i båda kulturerna.

På påskaftonen blev vi bjudna till hans andra restaurang en bit utanför citykärnan och det var en magisk kväll med fantastisk mat och inspirerande samtal.
Vi var fyra svenskar, en tyska, en norrman, två nepalesiskor varav en hade bott i Danmark i 10 år, Vikings flickvän och så Viking själv.

Nyår igen

Idag firades det nepalesiska nyåret. Här är det år 2076 nu.
Det är komplicerat med nepalesernas kalender eftersom deras månader börjar ungefär mitt i våra.
Nepaleserna firar årets första dag med en picknick med nära och kära i någon park.

Parents day

Förra veckan inbjöds Leya att dansa på hennes förrförra skola.
Parents day skulle ha gått av stapeln i lördags, men det regnade så mycket att de sköt fram hela tillställningen.
Igår bestämde de att idag var en bra dag, det här med framförhållning är bara att glömma, så vi bänkade oss för tre timmars dans, en magiker som lurade skjortan av eleverna och prisutdelning för grenarna springa med ägg på sked, trebenslöpning och annat kul.
Niklas gav upp först, sen orkade inte svärmor och Ellen mer, men Leya och jag stod ut "till the bitter end".

Khushi, också en före detta elev och Leya bjöd på typisk nepalesisk dans.

Efteråt unnade vi oss en god middag på den spanska restaurangen La Casita vid Boudha-stupan.

Skrädderi

I huset bredvid vårt har de precis, ikväll till och med, öppnat ett litet skrädderi.
Perfekt för oss när vi behöver sy upp nya prover eller mindre ordrar.

Klockan är 20 och flitens 

lampa lyser starkt.

Uppdatering valparna

Från början var de sex stycken, men nu är det bara tre kvar.
En dog strax efter födseln, en blev antagligen påkörd, för den var helt plötsligt död.
En dog häromdagen i valpsjuken.

Här sitter Leya med valpen, som somnade in lugnt och fridfullt.

Två valpar till insjuknade i valpsjukan och då fick Ellen nog och jag ringde veterinären, som kom akut. En valp åkte in på sjukan igår och här åker Ellen med nästa valp idag. Vi håller tummarna att de klarar sig.

Den sista valpen blev så ensam och eftersom det åskar och spöregnar tog Ellen in henne så hon får sova inomhus i natt.

Inspelning

Idag började jag spela in andra boken i Indientriologin, som handlar om olika resor vi gjorde när vi bodde i Indien.
Vad sägs om ett bröllop med en gäst som hette Bajs, en gråsten i prinsessklänning i Radha Kund eller en öronpetare i Manali.

Holi

Idag har det firats Holi här i Nepal.
Jag har stannat inomhus eftersom firandet går lite för vilt till i min smak.

Ellen vågade sig ut.

Tomma vattenpåsar på gatan utanför vårt hus så här på kvällskvisten.

Oväder

Just nu åskar det och regnet öser ner.
Typiskt nog kom tjejerna, utan förvarning ska tilläggas och tvättade vår tvätt just idag.
Regnet kom så plötsligt att kläderna får hänga kvar.
Det är säkert sol imorgon igen.

Hästar

Häromdagen såg vi tre stiliga ekipage trava fram i trafiken.
Två med identiskt lika svarta hästar och ett med två sagolika, kritvita hästar med böljande manar.
Och vad är det att skriva om?
Jo, för här i Nepal finns det knappt några hästar. Det finns inga ridskolor eller någon ridkultur alls bland vanligt folk.
Visst kan man se en bergponny då och då, men de riktigt fina hästarna har bara polisen och militären.
Den ovanliga synen blev ännu märkligare eftersom kuskarna och de två männen som stod bak på vagnarna inte var klädda i tidstypisk livré utan keps, uniform och kängor i kamouflagemönster.

Besök hos hudläkaren

Under ett par års tid har Leya haft små noppror på kinderna och överarmarna.
Eftersom de inte har kliat eller varit till besvär har vi inte kommit oss för att träffa en hudläkare, men nu var det dags.
Tydligen har Leya keratosis pilaris eller kycklinghud och det ska behandlas försiktigt med en scrub-kräm.

Hudläkaren tog det stora förstoringsglaset till hjälp.

Söndag

Under min uppväxt var söndagarna heliga.
Inte på grund av religiösa skäl utan för att mamma och pappa, som var hårt arbetande bönder, tog ledigt några timmar på eftermiddagen.
Antingen åkte vi till Wessels i Örebro eller åt en korv och mosbricka inköpt på det enda gatuköket i Askersund. Det här var före pizzans tidsera.
Här i Nepal råder andra traditioner. Söndagen är veckans första arbetsdag och arbetsveckan startas med besked.
Våra grannar hyr ut till ett matgas-företag och varje söndagmorgon får de en ny leverans.
Ljudet av metallbehållarna, som möter asfalt kan göra en galen. Precis som det skramlande ljudet när cykelleverantören kör ut med gasen till kunderna.
Sen kommer olika försäljare av frukt, rotfrukter och grönsaker och alla har sin speciella ropsignal så hemmafruarna ska höra dem och komma ut och handla.
Sist, men inte tystast, är sadhus som kommer ropsjungandes och dem ger man gärna en slant för att de ska sluta gala.

På tal om gala tittar vi i skrivande stund på finalen av Melodifestivalen. Eftersom direktsändningen pågår under natten, vår tid, har vi som tradition att göra det till ett familjenöje på söndagarna.

Må bästa låt vinna!

Ny restaurang

På vår närmaste lite större gata, en sträcka på ca 100 meter innan man kommer till en genomfartsled, har vi räknat till sex lokala restauranger, som i princip serverar samma saker.
Momo, köttfärsfyllda degknyten och fried rice är nepalesernas favoriträtter mellan sina enorma portioner av dal bat, ris och linsgryta, som de äter två eller tre gånger per dag, varje dag.

Äntligen har vi fått ett riktigt kafé på vår gata och idag gjorde vi ett premiärbesök och åt 
belgiska våfflor.

Leya och jag passade på att läsa lite kemi och biologi ...

... innan svärmor kom och 
gav oss en match i Monopol. 

Shivaratri

Igår firade vi Shivaratri.

Då samlas massor av människor och sadhus, heliga män och kvinnor, runt det stora hinduiska templet Pashupatinath och röker på. 

Att röka på är lite av Shivas grej och just den dagen varje år är det lagligt att röka substanser som är starkare än nikotin.

Varje år säger jag att jag ska gå dit och kolla på spektaklet, men även i år fegade jag ur. Enligt säkra källor ska det vara packat med folk och nakna sadhus och jag vet inte om det är något för mig.

Ellen gick däremot och jag har fått några av hennes bilder.

Allister och Lydia

Just nu har vi trevligt kundbesök från USA.

Doing business in India

Just nu håller jag på och redigerar det sista av en engelsk ljudboks-novell jag skrev för några år sedan.
Den handlar om några timmar i Delhi när jag råkar ut för en del tokigheter.
Sånt som bara kan hända i Indien och inget att rekommendera för icke stresståliga personer.

Fredag

För oss spelar inte veckodagarna någon större roll. Dagarna flyter i varandra på ett skönt sätt.
Ibland känns det som en torsdag när det är fredag och ibland känns det som onsdag när det är tisdag.
Så vi vinner och förlorar dagar lite nu och då, men det går nog jämnt ut i slutänden.
Jag hittade en bubbelflaska med Vira Blåtira, så vi sitter ute och firar lite och det passar ju bra när det är fredag, även om vi hittar på anledningar att fira närhelst andan faller på.

Grannen tittade in över muren och mutade hundarna med lite snacks.

Romantik

Niklas och jag brukar unna oss en natt i turistområdet Thamel någon gång ibland.
Det ligger bara ett par kilometer hemifrån, men för romantikens skull har inte avståndet någon betydelse.
Vi brukar bo på ett lite lyxigare hotell för 250 kronor natten, men den här gången ville Niklas att vi skulle prova något nytt.
Jag är inte mycket för att ändra på det som är bra, så nästa gång bestämmer jag att vi återgår till gamla rutiner för det här hotellet var en riktig nitlott.

Kläder på tork

Här hänger kirurgernas skyddskläder på tork mitt i trafiken.
Känns tryggt och sterilt.