Lizzie försvann

Häromdagen hade jag en fruktansvärd upplevelse. Vi var på en fabrik och diskuterade olika prover till en kund i USA och vi befann oss ganska långt hemifrån.
När vi var klara insåg vi att Lizzie inte var där med oss. Hon är alltid lös och följer mig överallt, men för första gången var hon helt borta.
Personal gick igenom hela den sju våningar stora byggnaden och öppnade alla stängda dörrar.
Någon sade att hon setts springa ut genom grinden och ett febrilt letande tog sin början. En strid flod passerade strax utanför fabriksbyggnaden och jag började få panik.
Vi gick planlöst runt i området och en av fabrikens motorcyklar sattes in i letandet.
Till slut var jag så känslomässigt utmattad att jag gick upp på taket och bara skrek "Lizzie". Jag hade en hemsk känsla av att jag aldrig skulle få se henne igen.
Jag satte mig på golvet och skickade en nödsignal till gud och min, sedan länge bortgångna, hund Söndag, som brukar hjälpa mig att hitta saker som kommit bort.
Söndag är helt fenomenal på att hitta saker, men oftast har hon gömt dem innan de ploppar upp på ett helt annat ställe.
Efter att jag samlat lite kraft reste jag mig för att gå ner och fortsätta leta, men då såg jag i fjärran hur Niklas kom bärande på Lizzie, som såg helt livlös ut.
Jag flög ner för sju våningar, slöt hennes leriga, chockade kropp i min famn och grät av lättnad.
Hon hade suttit i en dörröppning ett par hundra meter bort, i samma riktning vi skulle åkt om vi åkt hem och väntat på att jag skulle komma och hämta henne.
Lizzie är verkligen min lilla bebis, nu sedan Leya har vuxit upp, så jag är oerhört tacksam att den här mardrömmen slutade lyckligt.

I taxin på väg hem.