Bror - systerfestival

Idag firar bröder och systrar sitt syskonband.
Systrarna ger sina bröder ett enkelt armband och bröderna ger systrarna något litet, som ett klädesplagg eller pengar.

Ellen gav Niklas ett armband och

han bjöd henne på stekt 

ris till middag.

Ögonsjukhus

Idag var Leya, Britt-Marie och jag och kollade våra ögon.
Patientavgiften var 6.50 kronor per person. Ganska rimligt må jag säga.
Vi skickades mellan rummen 5, 1, 2, 1 och 13 och i varje rum fick vi stå i kö och titta på den person, som testades. Inget hemligt där inte.
Nu har vi alla tre fått nya recept, så nästa anhalt är glasögonaffären hemmavid.

Chipsfabrik

Vi har en liten chipsfabrik i vårt bostadsområde.
Dit kan man gå med en kasse och fylla på inför fredagsmyset.
Naturligare kan det knappast bli, men ibland är chipsen lite för flottiga.
Vi funderar på att gå dit med egna kryddor till smaksättningen.

 Här är det risk för potatisskalar-armbåge.

Pinfärska chips.

Födelsedag

I onsdags firade jag min 49-årsdag och jag skickade en tanke till min mormor som dog av cancer när hon bara var 48, två månader innan jag föddes.
Mamma har alltid firat allas våra födelsedagar med buller och bång med god mat och smarriga tårtor.
Till skillnad mot andra, som inte ser sin födelsedag med lika blida ögon, anser hon att varje år man får leva är en gåva.
Jag för min del välkomnar min stigande ålder, åtminstone än så länge, eftersom jag trivs alldeles ypperligt med både mig själv och livet.

Britt-Marie, Leya, Ellen, 

jag och Niklas. 

Dessutom firade vi fjäderbröllop, 16 år, men det hade vi glömt bort så det får Niklas och jag fira på tumanhand en annan dag.

Henna

Idag lyckades vi pricka in uppehållsväder när en mycket talangfull ung kvinna målade henna på Leya.

Min favorit-gatuhund Mickan.

Playschool

Som jag berättade i min första bok är playschool här ingen lek.
Igår var våra vänner här och tvättade och de berättade att den lilla pojken som brukade följa med var i playschool och just igår skulle han få sina results.
Att få results innebär att man har haft exams, eller prov som vi kallar det på svenska.
Det hade väl varit okej om inte lillgrabben hade varit 2,5 år.
Redan i 2-årsåldern bedöms alltså barnen utifrån hur bra de skriver alfabetet och målar, men det är inte allt.
De får dessutom personliga omdömen, som hur de beter sig mot andra barn och hur läraren uppfattar barnet.
Barnen får tidigt inrätta sig i fållan för att bli ett får i skocken, med oändligt repeterande av saker de inte får förklarat för sig. Därmed raderas den egna kreativiteten ut och samhället får lättkontrollerade medborgare.
Men det är så föräldrarna vill ha det. I alla fall just nu.

Här tvättas det för glatta livet.
Lillgrabbens mamma, hon som står upp, är spänd på att hämta honom på playschool och
få hans resultat.

En avgudad sten i prinsessklänning

Äntligen är min andra bok i Indientrilogin klar och publicerad på Storytel, Nextory och Bookbeat.
Själva skrivandet är en barnlek jämfört med inspelning och redigering av ljudboken, men äntligen kan jag släppa taget.
Leya har redigerat allt ljudmaterial. Vilken fantastisk unge!
I augusti planerar jag att börja arbetet med den sista boken i Indientrilogin.
Den kommer heta Leya's café i Delhi och den handlar om när vi planerade och startade vår lilla restaurang.

Men först ska jag njuta av att den här pärlan är publicerad.

Visum

Då var det dags för årets visumdebackel.
Det är samma visa varje år. Allt händer i sista minuten, våra visum går ut imorgon och varje år måste vi visa vårt "kontor".
Så nu sitter vi och väntar på representanterna från Ministry of Industry, som vår advokat smörjt med en dyr middag och lite annat, som krävs för att vi ska få stanna kvar.

Vår skylt har semester
364 dagar per år.

Här sitter bossen.

Förkylda

Dags för weather change, sommar - monsun och då kommer förkylningarna som ett brev på posten.
Jag är oerhört tacksam för det flexibla arbetslivet vi har, men det är lite trist att inte kunna spela in det sista kapitlet i min andra bok, "En avgudad sten i prinsessklänning", eftersom jag låter som en trött anka.

Våra tibetanska vänner

Under åren vi bott här i Nepal har vi åkt till Pokhara på semester minst en gång om året.
Varje gång vi kommer hit träffar vi våra tibetanska tanter.
Vi har till och med varit hemma hos dem ett par gånger. De bor i ett så kallat flyktingläger, refugee camp, men det är en by med riktiga enplanshus.
Det är en fantastisk energi i deras by. Det är så tyst och stämningsfullt, som om man rest till ett annat land.
Tanterna har fem och sex barn och de har det kämpigt ekonomiskt.
Varje dag sitter de tillsammans, som de bästa vänner och grannar de är och försöker sälja krimskrams till turister.
Varje gång ger vi dem en summa pengar, som vi handlar lite för, mest för sakens skull.

Pokhara

Leya och jag är på arbetssemester i Pokhara.

Mitt paradis is Nepal!

Påsken

En dag gick vi in på en restaurang i turistområdet och det visade sig att ägaren var svensk.
Tala om förvåning när han kom fram till vårt bord och frågade om vi var svenskar, på klockren stockholmska.
Han visade sig vara svensk/nepales med det fantastiska namnet Viking Kunwar. Mamman är svensk och pappan nepales och han har bott i både Sverige och Nepal fram och tillbaka under uppväxten, så han är bekväm i båda kulturerna.

På påskaftonen blev vi bjudna till hans andra restaurang en bit utanför citykärnan och det var en magisk kväll med fantastisk mat och inspirerande samtal.
Vi var fyra svenskar, en tyska, en norrman, två nepalesiskor varav en hade bott i Danmark i 10 år, Vikings flickvän och så Viking själv.

Nyår igen

Idag firades det nepalesiska nyåret. Här är det år 2076 nu.
Det är komplicerat med nepalesernas kalender eftersom deras månader börjar ungefär mitt i våra.
Nepaleserna firar årets första dag med en picknick med nära och kära i någon park.

Parents day

Förra veckan inbjöds Leya att dansa på hennes förrförra skola.
Parents day skulle ha gått av stapeln i lördags, men det regnade så mycket att de sköt fram hela tillställningen.
Igår bestämde de att idag var en bra dag, det här med framförhållning är bara att glömma, så vi bänkade oss för tre timmars dans, en magiker som lurade skjortan av eleverna och prisutdelning för grenarna springa med ägg på sked, trebenslöpning och annat kul.
Niklas gav upp först, sen orkade inte svärmor och Ellen mer, men Leya och jag stod ut "till the bitter end".

Khushi, också en före detta elev och Leya bjöd på typisk nepalesisk dans.

Efteråt unnade vi oss en god middag på den spanska restaurangen La Casita vid Boudha-stupan.

Skrädderi

I huset bredvid vårt har de precis, ikväll till och med, öppnat ett litet skrädderi.
Perfekt för oss när vi behöver sy upp nya prover eller mindre ordrar.

Klockan är 20 och flitens 

lampa lyser starkt.

Uppdatering valparna

Från början var de sex stycken, men nu är det bara tre kvar.
En dog strax efter födseln, en blev antagligen påkörd, för den var helt plötsligt död.
En dog häromdagen i valpsjuken.

Här sitter Leya med valpen, som somnade in lugnt och fridfullt.

Två valpar till insjuknade i valpsjukan och då fick Ellen nog och jag ringde veterinären, som kom akut. En valp åkte in på sjukan igår och här åker Ellen med nästa valp idag. Vi håller tummarna att de klarar sig.

Den sista valpen blev så ensam och eftersom det åskar och spöregnar tog Ellen in henne så hon får sova inomhus i natt.

Inspelning

Idag började jag spela in andra boken i Indientriologin, som handlar om olika resor vi gjorde när vi bodde i Indien.
Vad sägs om ett bröllop med en gäst som hette Bajs, en gråsten i prinsessklänning i Radha Kund eller en öronpetare i Manali.

Holi

Idag har det firats Holi här i Nepal.
Jag har stannat inomhus eftersom firandet går lite för vilt till i min smak.

Ellen vågade sig ut.

Tomma vattenpåsar på gatan utanför vårt hus så här på kvällskvisten.

Oväder

Just nu åskar det och regnet öser ner.
Typiskt nog kom tjejerna, utan förvarning ska tilläggas och tvättade vår tvätt just idag.
Regnet kom så plötsligt att kläderna får hänga kvar.
Det är säkert sol imorgon igen.

Hästar

Häromdagen såg vi tre stiliga ekipage trava fram i trafiken.
Två med identiskt lika svarta hästar och ett med två sagolika, kritvita hästar med böljande manar.
Och vad är det att skriva om?
Jo, för här i Nepal finns det knappt några hästar. Det finns inga ridskolor eller någon ridkultur alls bland vanligt folk.
Visst kan man se en bergponny då och då, men de riktigt fina hästarna har bara polisen och militären.
Den ovanliga synen blev ännu märkligare eftersom kuskarna och de två männen som stod bak på vagnarna inte var klädda i tidstypisk livré utan keps, uniform och kängor i kamouflagemönster.