Parvati Valley

Ganska snart efter att vi stängt caféet hyrde vi en bil, för att kunna ta med hundarna och åka till bergen och vila upp oss, andas frisk luft och samla tankarna.

Inte bra! Helt fel tid att åka till bergen. Regn, konstant fukt och strömavbrott.
Samma dag, som vi stängde caféet kom det in en tyska som driver ett guesthouse i en byhåla i bergen, som heter Kalga och vi bestämde oss för att ta oss dit.
Vi är inga naturvandrare, så vandringen uppåt till den här byn på en timme var kanske inte den allra bästa starten.
Rummet var som att sova i en källare på madrasser på golvet och alla andra gäster bara satt och rökte på hela dagarna.

Niklas och Leya gav upp efter ett par dagar, men jag hann ta den här bilden av prinsesstårtan, när solen tittade fram i två minuter, innan de gick ner för berget och tog en taxi till närmaste stan, Kasol.
Jag kan erkänna att en skilsmässa kändes nära i den stunden, för jag ville att vi skulle vara tillsammans, men jag ville också att hundarna skulle få springa fritt i naturen.
Jag stannade ett par dagar till, men gav tillslut också upp och det var underbart att komma till ett hotellrum med dusch, även om rummet var bland det sunkigaste jag sett.
Sen skulle vi åka hem var det tänkt, men då hade det regnat så mycket att stora stenar hade rasat ner på bergsvägen, så vägen var stängd i två lååånga dagar.
Men jag passade på att shoppa lite. De har mer nepalesiskt mode där så några tusen rupees gick det åt. Nu är det inte så illa som det låter, men kul var det.
Hos de här killarna köpte jag ett par jackor med typisk nepalesisk skärning.Förutom att naturen jobbade emot oss och familjen var på bristningsgränsen, så råkade Leya hälla en halv flaska vatten i min älskade dator så den dog totalt och för alltid.

Caféet

Jag börjar med vad som hänt med caféet och det kommer antagligen att ge er en annan bild av den spännande, romantiska synen man har av Indien.

För några veckor sedan var det en grupp fransyskor på ca 18 personer som bodde på hotellet vi samarbetade med, som ville vara på caféet sin sista kväll i Indien.
De önskade att vi skulle servera öl och även om vi inte hade något tillstånd, inte ens för att laga mat, köpte Niklas några öl, som han serverade lite hemligt bakom disken i mörka glas.
Vi har serverat öl en handfull gånger innan och då beställt genom receptionen.

Problemet var alltså: När vi beställde genom receptionen stoppade receptionisten hela vinsten i fickan, men när Niklas köpte ölen själv fick de inte del av pengarna.

Receptionisterna hade så stort inflytande över hotellägaren att de tvingade oss att stänga på grund av det här, trots att vi såg det som att vi gjorde hotellet en tjänst som gav deras gäster extra bra service.
Det ironiska i det hela var att knappt någon drack öl eftersom deras flyg gick tidigt på morgonen efter.

Det var en totalchock för oss när hotellägaren kom och sa att vi skulle stänga där och då, för ca en månad sen.
Jag plockade ner varenda personlig tavla i ren chock och våra gäster satt kvar trots att vi sa att vi skulle stänga.

Antagligen ville de att vi skulle ha bett om ursäkt hundra gånger och betala de arroganta typerna i receptionen, som bara sitter och tittar på TV, men där gick de bet.

Vi fick tillbaka vår investering och nu sitter de med möbler, som ingen annan än vi är intresserade av.

När vi väl hade fått ut gästerna och drog ner garagporten och det var dags att säga hej då till Kumar, vår kock-servitör, då brast alla mina tårar och det kändes som om mitt hjärta skulle brista.

Vi hade lagt ner vårt hjärta i caféet och fått precis den underbara respons vi önskade. Gästerna blev våra vänner och de stannade hela dagarna för att hjälpa oss att baka eller diska.

Den franska resebyrån har bytt hotell och det känns som en fin gest att de står på vår sida.

Jag var chockad och ledsen länge länge, och nu är jag arg. Riktigt arg, och har fått upp mina något naiva ögon för den girighet som totalt genomsyrar Indien.

Många människor har tjänat mycket pengar på några få år och det har stigit dem åt huvudet.

Numera kallar jag mig en warrior, kan översättas till krigare men det känns inte rätt eftersom det inte har med krig att göra, mot girighet.

Jag kommer kämpa för mitt liv mot girigheten.

Förlåt

Jag vill verkligen be om förlåtelse för min abrupta tystnad, men det har hänt en del knäppa saker och jag behövde komma ikapp med mig själv innan jag orkade skriva om det.

Ingen fara. Vi mår alla bra, är fortfarande kvar i Indien och vi är fortfarande gifta.
Här blir det en cliffhanger tills imorgon, så ska jag ta det steg för steg.