14 december 2018

Familjen

Vår familj har förändrats en del sen sist. Sen två år tillbaka hyr vi ett hus och svärmor Britt-Marie har flyttat hit.
Vi kör alltså nepali style, vilket innebär att vi bor tre generationer under samma tak och det fungerar jättebra.

Jag kommer inte ihåg vilka hundar vi hade då, men tyvärr har Angel lämnat oss. Hon blev bara mer och mer agressiv mot mindre hundar, valpar och katter, så vi beslutade, efter ett par år av grunnande, att det vore bättre om hon fick förenas med våra andra husdjur i himlen. Vi fick åtta fina år tillsammans.
Kanske hade vi Nani då också. Hon såg ut som en Siberian huskey och blev kidnappad en kväll när hon var ute.
Det är ganska vanligt att "fina" hundar plockas upp av någon på motorcykel och sen är de bara borta. Vi annonserade efter henne och fortfarande efter cirka fyra år tittar vi efter henne på gatorna. Vi har inte hört ett ljud om Nani sen hon försvann och det är det jobbigaste. Att inte veta om hon lever eller inte.
I vilket fall blev jag utvald av Lizzie, en typisk gatuhund. Jag är hennes människa och hon följer mig överallt, så jag behöver inte ha koppel på henne. Hon följer med in till Thamel när vi ska jobba och hon bara lägger sig och sover när vi är inne i en affär. Alla tycker hon är så väluppfostrat, men hon var sån när hon flyttade in hos oss.
Min älskade Lizzie. Det högra örat är delat i två. Kanske blev 
slaktaren arg på henne när hon bodde på gatan.

Sen har vi Pixi. Henne hittade vi på en hundräddningsgård, som drivs av ett par nyazeeländare. Hon ser ut som en corgi, korta ben och bastant. Egentligen fick Leya henne på sin födelsedag för två år sen, men hon blev Britt-Maries hund istället.
Pixi är en riktig hemmahund, men hon flörtar gärna med 
killhundarna, som tittar förbi ute på gatan.

Sist och minst har vi Josie, som flyttade in hos oss för ett år sen. Hon bodde på en gata nära oss och hon var så söt. Leya blev hennes mamma eftersom hon bara var ett halvår.
Josie är en tvättäkta busunge och en riktig cirkushund. 
Bara det finns hundgodis kan hon lära sig vilket trick som helst.

Leya är numera 12 år och sen ett år tillbaka hemskolar jag henne. Den nepalesiska skolan är oerhört pressande och eftersom Leya är högkänslig, precis som jag var när jag var ung, passar det henne bättre med en lugn skolmiljö med mindre press.
Här är Leya på hennes födelsedag, den 16 november 
och hon har precis klippt av sitt långa hår.

Vi har utökat vår familj med ytterligare en familjemedlem. Ellen från Tyskland har bott hos oss till och från det senaste året, men eftersom det tagit slut med hennes pojkvän, som hon bodde tillsammans med i Kambodja och han har flyttat tillbaka till New York, verkar det som att hon vill stanna här i Nepal.
På Halloween överraskade vi henne på flygplatsen utklädda
till indiska, nepales, hippie och Rödluvan. Grannarna
tyckte det var jättekul att se mig i peruk.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar