Tre killar i kungsblåa turbaner sjöng i någon timme, prästen läste några böner och en kamrat till den döde pratade några minuter. Antagligen berättade han några fina saker om mannen, för då bröt familjen ut i tårar.
Svårt att säga eftersom vi inte förstod ett jota av vad de sa, men man får läsa kroppsspråket och försöka hänga med så gott det går när man ska sitta, stå eller knäppa händerna i respekt.
Efteråt serverades vi, ca 200 personer, en löpande-band-lunch och det var faktiskt jättegott.Första gången sen vi kom hit som jag äter en indisk måltid.
Tyvärr fick jag inget kort på Niklas. Han hade en likadan huvudduk på sig som Leya har på bilden, med guldfransar. Det var en syn för Gudarna!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar