Kastsystemet

Kära mamma,
Igår morse hade jag en otroligt känslomässig upplevelse. Dagen innan hade vi rensat ur mellanrummet och hittat kläder som du och andra gäster lämnat kvar.

Jag la det i en gammal väska och när jag skulle fylla på vattnet igår morse och skulle gå ut med Angel sprang jag på sopgubben. (Jag blir så rörd när jag tänker på det.)

I alla fall gick jag in igen och hämtade kläderna och visade honom att han fick dem. Han har säkert familj eller grannar som behöver kläder. (Jag ska tillägga att han hade snusnäsdukar för huvudet, näsa och mun så jag kunde bara se hans ögon.)

Han tittade mig i ögonen och tackade genom att lägga handen på sitt hjärta. Det var ett sånt gripande ögonblick att jag inte kunde somna om utan låg och funderade på att jag faktiskt hatar det Indien jag älskar så mycket.

Sopgubbarna är de lägst stående kasten i samhället och jag vet inte om han var stum eller lärd att inte tala med människor över sitt kast.

De gör ett fantastiskt jobb, som bara märks de dagar de inte gör sitt arbete.

Kvinnorna på vår gata är generellt lågutbildade hemmafruar och de kastar soporna rätt ut på gatan. De skulle aldrig tänka sig att sopa upp skräpet och lägga det i en soptunna. Det är under deras värdighet.

Jag undrar om kastsystemet någonsin kommer försvinna.

Jag har fortfarande mannens blick och handen på hjärtat på min näthinna.

Kram!