Klockan fem igår morse skulle en taxi hämta upp oss, men han kom aldrig.
Där stod vi på gatan med vårt tomma bagage, vi hoppas vi kan shoppa lite här i Nepal, och då hade mjölkköraren precis kört klart sin runda, så han erbjöd sig att köra oss. Mot betalning såklart, men det var vår räddning där vi stod.
Planet var försenat en halvtimme eftersom det var regn och storm i Kathmandu, men när vi landade sken solen och vädret var så vackert att vi trodde de hade skojat med oss. Men de på hotellet sa att det faktiskt hade varit oväder på morgonen.
Det här är en huvudstad, men det var som att landa i Örebro, så liten var flygplatsen.
Hotelltaxin väntade på oss och trots att tiden var knapp bad vi honom köra oss till den Indiska ambassaden.
Vi kom fram 11.59, 1 minut innan de stängde och vi flåsade oss fram till disken. Mannen var obönhörlig. Vi måste vara ute från Indien i två månader.
Jag nästan grät och sa please please. Vi måste tillbaka till Indien så fort som möjligt. Vi bor där och har vår hund och Leya ska gå i skolan.
Då kreverade Niklas och sa att jag tänker inte stå här och förnedra mig.
Jag väste åt honom på svenska att gå därifrån och sen fortsatte jag ända tills mannen sa att vi skulle komma tillbaka på måndag klockan 11 och träffa någon.
Jag hade närmligen fått tipset att vara gråtmild och inte stöddig.
Vi åkte till hotellet och fick ett rum på översta våningen utan hiss och när vi sen gick en runda på stan fick vi nys på ett annat hotell, som var trevligare med mjukare madrasser, TV på rummet och en loftgång utanför rummet och dessutom kostade rummet hälften så mycket, ca 38 kr per natt.
Så vi har bytt hotell idag. Blir vi kvar här i två månader så lär vi behöva leva budgetliv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar