Idag har vi varit på ambassaden och jag har aldrig förnedrat mig så mycket, för helt känslokalla människor.
Det finns en urdum regel, som säger att man måste vara ute från Indien i två månader innan man får åka tillbaka.
Men när vi var hemma i Sverige nu i mars hade vi redan bokat hembiljetten till Indien, så vi fick åka tillbaka efter bara tre veckor. '
Jag har dessutom hört andra som har lyckats snyfta sig till att få åka tillbaka tidigare, men de här människorna var obevekliga.
Vi är helt under isen just nu och vet inte vad vi ska göra.
Det är helg här i Nepal i veckan och det mest kommer vara stängt onsdag och torsdag, så då kan vi inte påverka situationen så mycket, men jag är så orolig för Angel, som får tillbringa två månader på ett djurhem, som dessutom kostar oss en massa pengar.
Jag älskar den hunden så mycket och saknar henne och vårt nya hem gränslöst mycket just nu.
Och hur ska det gå med våra affärer? Vi får ta en dag i taget.
Om vi hade varit en belastning för den indiska staten hade jag förstått deras inställning, men vi ger ju indierna arbete.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar