Vi kände oss inte så syndiga dock, det var mer spännande att klättra över staket och passera genom invånarnas frukost på betongverandan.
Namasté och ett glatt leende fungerar alltid.
Leya och jag sitter på bron över floden och tittar på när de förbereder kremeringen av en äldre kvinna.
Nere till höger ser ni kvinnan som ligger uppallad på rejäla vedstockar.Ansikte och fötter är synliga och familj och vänner går runt henne en i taget och tar farväl.
En kvinna gråter hejdlöst och jag får för mig att det är dottern.
När alla har sagt sitt farväl kommer en "präst" och en tempelanställd och förbereder själva kremeringen.
Lager efter lager av orangea tygstycken dras från hennes kropp och kastas i floden och tillslut återstår endas hennes sari och ytterligare något tyg.
Under tiden är det en rackarunge som hinner sno åt sig ett tygstycke innan det hinner rinna iväg från kanten och en tempelvakt jagar iväg ungarna, familjen kastar i alla hennes sängkläder, kudde, täcke, madrass och pyjamas i floden och några meter därifrån kommer sopgubben och slänger i alla sopor han sopat upp på området.
Slutligen lägger mannen ett tjockt täcke vass, som täcker hela kvinnan, och tänder på med en vedklabbe underifrån.
Elden brinner kontrollerat och vassen, som ligger på henne brinner inte, så man tänker inte längre på att det ligger en kropp där.Gråten har tystnat och de anhöriga lämnar platsen en efter en.
Vi var inte kvar till slutet, men sen kastar prästen askan i floden och det som inte brann upp lägger han i en påse och det åker samma väg.
Platsen vi var vid var för den arbetande medelklassen, till vänster var platserna för de fattiga, lågkastade och till höger för de kungliga.
På den här platsen kremeras inga barn under 5 år eller gravida kvinnor.
En intressant upplevelse och en annan syn på döden mot för det jag är uppvuxen med i Sverige.Klart är att deras syn på återfödelse spelar en stor roll när det gäller att säga adjö till kroppen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar