Krossat glas

Igår hände en olycka som kunde ha gått riktigt illa, men alla gudar, gudinnor och skyddsänglar fanns där just då och skyddade Leya.
Det finns en liten takterras ovanför terrassen där vi bor och där finns en solpanel, som värmer upp varmvattnet och den hade Leya krupit upp på så skyddsglaset hade gått sönder.
Vi höll på för fullt med garnerna och när vi hörde Leya gallskrika. Niklas sprang upp och skrek att jag måste komma med papper för det kom blod.
När det gäller sånt här får Niklas panik och jag är lugn.
När jag kom upp var det blodpölar överallt och hennes fötter var blodiga, så det var svårt att se var såren var.
Vi tog en taxi, som körde med varningsblinkersen på, till akuten och jag sprang-bar in henne på akuten.
Vi blev omhändertagna direkt. En manlig sköterska gjorde rent fötterna för att lokalisera såren och här ligger hon redo för röntgen.Ingen väntetid på röntgen, det var bara att gå rätt in.
Här är hennes röntgenplåtar, som visar att det inte fanns några glasbitar i såren. Röntgenkillen hade keps, skjorta, väst och jeans. Han såg ut som vem som helst på gatan.Sen sydde doktorn, i finskjorta, och bedövningssprutan gjorde så ont att Leya skrek rätt ut. Jag fick hålla henne hårt och vyssja lugnande.
Sen sydde han ett par stygn utanför det bedövade området och det gjorde också himlans ont.Sen fick vi köpa ut smärtstillande och infektionsmedicin på apoteket vid sjukhuset.
Det tog ca en halvtimme från det vi gick in till vi kom ut från sjukhuset och det gick på knappt 500 kr.
Det är stor skillnad på väntetiderna på akuten här och i Indien jämfört med i Sverige. Man blir alltid omhändertagen och behandlad på en gång. Något för Sverige att fundera på.

Hon har sovit gott hela natten och nu kasar hon runt på rumpan med ett par strumpor över bandagen. Kvartersdoktorn ska byta bandagen varannan dag.
Det finns så otroligt mycket att vara tacksam för här i livet. Ibland kan tacksamheten handla om att det inte blev värre. Så enkelt.