Tennessee

Mamma och pappa är i södern och dricker whiskey. De ser ut att trivas!

USA

Inatt väcktes jag av ett sms från mamma och pappa, som har landat i Atlanta för en rundresa i södern.
Hoppas de slipper orkaner och annat elände i samband med presidentvalet.

Pokhara

Klicka här för fler bilder från vår resa till Pokhara.

King's army

När vi var i Sverige köpte vi ett kubb för halva priset och släpade med hit.
Vi tror spelet kan bli en hit här i Nepal, men också i Indien.
Idag spelade vi tills det blev så mörkt att vi inte såg pinnarna längre.
Grannarna kom och tittade när vi spelade och vi bjöd in ett par grannbarn att vara med.
Till och med mom Sweetie kom ut och kastade lite stenar på kungen, så hon ska få spela imorgon.
De tyckte det var jättekul så det blir mer spel imorgon.

Leya är en naturbegåvning och det är inte min förtjänst.

Lugna gatan

Här är det lugna gatan. Fortfarande helg och folk har inte kommit tillbaka från byarna än, så det mesta är stängt.

Getter och bebis

Idag är det den stora getdödar-dagen här i Nepal.
Varje familj, inte vår för det är bara mom Sweetie och hennes dotter Chanda hemma, köper hem en get, kostar 1200 kr vilket är jättemycket pengar här, och dödar den.
Skulle tro att det är en kombination mellan religiöst offer och middag.
Inget jag gillar, så jag stannar nog hemma idag.

Imorse klockan halv åtta dunkade det på vår sovrumsdörr och både mom Sweetie och Chanda ropade på Leya tills vi gick upp.
Vi trodde att de fått en knäpp, men det visade sig att de ville ha med Leya hem till Tara och titta på bebisen.

Vilodagar

Igår var det full rulle på stan, men idag är det lugna gatan och nästan alla affärer är stängda.
Ungefär som gamla tidens jul- och annandag.
Vi har gått en lång runda för att leta färg, men inte en enda färgaffär var öppen, så vi tog en fika i Thamel och en taxi hem.
Det blir nog lite vila för oss också. Man får ta seden dit man kommer!

Stannade hemma

Igår morse klockan 4.20 ringde Evas pappa och väckte oss.
Som tur var var Leya redan vaken, så det var enkelt att hoppa i kläderna och dra vår lilla väska till Evas hus.
Sen gick vi i samlad tropp till någon uncle, som hade ett momo-hak med några uthyrningsrum, inte alltför välkomnande och mysigt, enligt våra mått mätt.
Vi väntade i nästan två timmar innan microbussen kom. En microbuss tar ca 20 personer och jag kunde se på lång väg att bussen redan var full, men nepaleserna ger sig inte så lätt.
Vi var ett 10-tal personer och alla skulle klämmas in.
Jag satte mig på en plats, med Leya i mitt knä, men när Evas mamma skulle pressa sig ner på en yta motsvarande 10 cm bredvid mig, ja, då fick jag lite smått panik och gick ur bussen.
De försökte med alla medel att övertala mig att vi skulle följa med.
"Det är ju bara fem timmar!" Jo, kyss Karlsson!
Snarare åtta-nio timmar med skumpiga vägar, upp och ner för berg, häftiga inbromsningar, gasningar och livsfarliga omkörningar.
Jag kan ta det om jag sitter någorlunda bra, men inte med Leya i knät, packade som sillar.
Jag skickade ett tack till Brahma för att vi slapp åka. Jag vet att Leya verkligen ville följa med, men hon var så förståndig att hon också såg att det inte gick.
Jag lovade henne att hon och jag skulle åka till Fun Park istället och sen gick vi hem och sov några timmar.
Vi hade ett par mysiga timmar på Fun Park och sen mötte vi upp Niklas i Thamel och delade på ett par pizzor.
Det blev en trevlig dag utan en lång bussresa.

Gorkha

Imorgon ska delar av familjen åka hem till Gorkha och Leya vill så gärna följa med eftersom Eva ska åka.
Niklas och jag har lite olika åsikter om hon skulle få åka eller inte, så vi löser det med att jag följer med.
Imorgon kl. 5 ska vi traska mot micron för en färd upp i bergen, igen.

Bebis

Idag födde Tara en liten flicka.
Det var en lång förlossning, men allt gick bra och enligt Taras syster, Evas mamma, som var med på BB, vägde flickebarnet över 4 kg och var ljus i hyn som Leya.
Leya har fått en lillasyster och vi är så glada och tacksamma över att få en bebis i familjen.

Bolsterfodral

Hittade det här snygga bolsterfodralet i Pokhara.

Ncell

Teliasonera och Ncell har varit i blåsväder de senaste dagarna, har jag hört.
Här ligger en liten Ncell-båt och guppar i Phewa Lake vid stadsdelen Lakeside i Pokhara, Nepals näst största stad efter Kathmandu

Lakeside

Imorgon åker vi till Lakeside i Pokhara på en liten semestertripp med Karina och Christer, som ansluter från sin vandring imorgon.

Buffé

Igår var vi med Krishna och Karina och åt världens godaste tyska oktoberfest-buffé på Radisson Hotel.
Vi åt och åt och önskade att vi kunde äta mer.
Om en månad blir det lebanesisk buffé och på juldagen blir det julbord.
Niklas och Krishna drack lite öl till maten.

Mums med dessert!

Prinsessor

Här är våra söta prinsessor, Angel och Nani.

Massor av saris

Nu har Karina flyttat hem till oss eftersom Christer är och vandrar i bergen.
Jag tog ut alla mina saris och det var uppskattat av både oss och hundarna.
Här sitter Leya och Karina och myser på sarihögen.

Sen somnade Karina som en stock. Gamla saris är rena sömnpillret.

Stackars Tara

Tara och hennes man har varit på sjukan och gjort ultraljud och de har skjutit fram beräknad födelse två veckor.
Stackarn! Magen är lika stor som hon själv. Kan inte vara lätt att bära på.
Men det som är bra är att hon inte är nio månader gången än, så hon får gå in i sin mammas hus igen.

Karina och Christer

Idag är det spännande för min kära Facbook-kompis Karina kommer med sin man Christer.
Vi träffades redan i början av året när Karina och hennes dotter hälsade på oss i Delhi.
Det ska bli så kul att träffas igen och visa dem vackra Nepal.
Leya och jag hämtar dem på flygplatsen när de landar vid 15-tiden.
Här är Karina och dottern Kristina på Sarojini bazar i Delhi och shoppar.

Filtade tofflor

Idag torkar Beli, Sweeties systerdotter och vår granne, vackra filtade tofflor på takterrassen.
Perfekt som julklapp!

FreelancerNepal

Jag har startat en Faceboksida, som om jag inte har nog att göra med två bloggar, fem mailadresser som ska kollas ett par gånger om dagen och Ilma of Swedensidan på Facebook som jag gärna vill uppdatera dagligen, och den sidan heter FreelancerNepal.
Den riktar sig bara till nepaleser och jag hoppas att det kan vara ytterligare en kanal att få information snabbt när det händer något med turister.
Idag fick jag ett meddelande från en som jobbar på Himalayan Television om ett samarbete. Ska försöka få till ett möte i veckan. Intressant!
Kolla gärna här.

Vintage sari Kantha överkast

Underbart vackra återvunna sari Kantha överkast.
Kantha betyder handsydda ränder och är ett vackert sätt att göra överkasten ännu mer speciella och unika. Vi säljer de här överkasten.
Se fler bilder här.

Fritz & Axels höst/vinterkollektion

Goa tjejerna Frida och Alex har äntligen fått ut sin nya kollektion.
Mössan och koftan, på andra bilden, är stickade hos vår leverantör här i Nepal. Jättesnygga!
Klicka här för mer bilder.

Exams

Imorgon börjar Leyas exams på den nya skolan.
Fem dagar på raken med tiderna 11-14.
Vi håller tummarna att det går bra. Det är tuffare i den här skolan.

Tara satt i trappen

Igår när vi hade varit ute i skummet och tagit en fika hittade vi Tara sittandes i trappen och åt.
Tydligen är det så att när de nepaleserna kvinnorna är nio månader fullt gångna får de inte gå in i sin mammas hus, eftersom hon äter ris och bananer.
Antagligen något vidskepligt, men i våra öron lät det helknäppt.

Här intervjuar jag chockade ögonvittnen

Plane crash Kathmandu, Nepal, 28 September 2012

Skolväska

Häromdagen skrev jag om Evans tunga skolväska och idag var elevernas skolväskor huvudnyhet i tidningen, som vi får varje dag för 9 kr/månad.
Antingen får de skaffa skolbänkar, skåp i skolan eller dramaten.
Jag tror jag ska höra av mig till tidningen och föreslå det.

Lördag: Plankraschen

Igår kunde man konstatera att piloten lyckats undvika att döda människor på marken.
Runt om fotbollsplanen är det fullt av plåtskjul där det bor fattiga människor.

I lördags åkte vi till Fun Park med barnen, men kraschen gnagde fortfarande i mig och så fort barnen var färdiglekta skildes vi åt.
Niklas åkte hem med barnen och jag åkte till sjukhuset där kropparna fanns.
Innan jag ens kom i närheten av bårhuset skickades jag fram och tillbaka så här:

Inte en helt ovanlig väg från A till B här eller i Indien.

Bårhuset var hårt bevakat av militär med vapen och man kunde inte se själva byggnaden eftersom den lilla vägen, som skyddades av en tuffing, svängde till höger.
Jag kom på idén att jag skulle be för offren och på det sättet komma närmare kropparna.
Eftersom de själva har ritualer på både längden och tvären tänkte jag att nu får jag allt ta fram lite kristna ritualer.
Vakten ringde någon, men jag fick nej.
Satt utanför grinden och väntade, kanske en halvtimme.
Smygfotade undre griden och längst till höger kan man skönja vakten i blåa kläder och munskydd.

Jag blev inkallad igen och fick ett snabbt snack med de två obducenterna, som såg förvånandsvärt pigga ut.
Jag fick veta att de hade några kroppar kvar att obducera och att det tog tid eftersom det var svårt att hitta dödsorsaken.
Dessutom hade de stora problem att förvara så många kroppar på en gång.
Jag förklarade mitt ärende, att be för de stackars själarna, och de respekterade det så pass att jag fick komma så nära som tio meter från själva byggnaden.
Jag tog av mig skorna, satte mig på knä på den dammiga lilla grusvägen och ställde min väska framför mig, där jag lagt kameran strategiskt.
Jag började be, såklart bad jag för de omkomna, men mest bad för att de nyfikna som tittade på mig skulle ge upp och gå därifrån.
Vakten stod alldeles för nära och glodde på mig så jag bad honom flytta sig några meter så jag fick lite privat utrymme för mina böner.
Jag bad också om förlåtelse att jag på ett sätt lurat mig så långt för att ta bilder.
Tillfälle uppstod och i böneställning krånglade jag diskret upp kameran och fyrade av ett antal kort.
Jag fick ett som var bra och jublade inombords.
Jag reste mig värdigt och borstade av dammet från byxorna, tackade vakten och gick långsamt därifrån. Jag ville bara springa, hoppa i en taxi, kolla på kortet och skicka det till engelska tidningar.
Så här blev min knäböjande-bedjande bild.
I mitten ser man stora isblock och en metallbrits.

Jag fick sån adrenalinskjuts av att lura mig in på det sättet och komma undan, men samtidigt kände jag lite skamkänslor för att jag använt mig av Guds namn. Men det löste sig i taxiresan på väg hem.
Vi körde förbi ett långt demonstrationståg fullt av vitklädda människor. De bar på plakat och på några stod det: "Jesus forgives your sins." Det var skönt att veta.
Jag fick ingen respons av tidningarna, men det ena leder till det andra och nu har jag bytt spår.
Det berättar jag om imorgon.
Det är mer undersökande, men lika spännande.

Fredag: Plan krashade i Kathmandu

Jag satt där i taxin på väg till olycksplatsen där ett plan störtat, två minuter från flygplatsen.
Jag drack en Red Bull och åt en Snickers för att få energi och något i magen och det var nog tur det för det skulle ta tid innan jag var klar.
När vi närmade oss området satt jag där och tänkte att livet pågår som om ingenting hänt bara ett par hundra meter från där 19 personer dött, sju nepaleser, sju britter och fem kineser, men det visste jag inte då.
Niklas satt hemma och kollade uppdaterade nyheter och rapporterade till mig.
Vi kom fram och jag hoppade ur taxin.
Det var ganska mycket folk som var där och tittade, men jag upplevde det som att de kom dit, tittade sig nyfiket omkring och gick därifrån.
Alright! Det var en flod att passera för att komma fram till planet, som vid det här laget var släckt och kropparna var bortforslade.
Det var bara att ta av sig skorna och börja vada i det strömma vattnet.
Jag hade Alibababyxor på mig så hela "hänget" blev dyngsurt och jag kände mig tio kilo tyngre.
Hade inte de bästa skorna på mig heller så jag halkade runt i dem när jag väl kom över.
Tur man inte är rädd att vada i okänt vatten. Jag var mest glad över att det varken fanns krokodiler eller pirayor just där.
Jag kollade runt planet och tog en del kort. De hade inte fått upp ordentliga avspärrningar än.
Jag vadade tillbaka och satte mig i bilen med datorn och mailade till alla italienska tidningar jag kunde hitta för den första rapporten var att tio italienare dött.
Jag skickade ut taxichauffören på uppdraget att hitta ögonvittnen.
Han hittade ett gäng killar i 20-25 årsåldern uppe på ett tak och de berättade mer än gärna vad som hänt och det filmade jag.
Killarna hade varit på sin fotbollsplan och tränat inför dagens mini-cup. Klockan var strax efter sex på morgonen när de märkte att ett plan betedde sig märkligt.
Planen flyger normalt över deras hus i en strid ström, men det här planet gjorde en sväng över huset och var på väg mot deras plan.
De sprang för livet när planet touchade deras huvuden.
Efter kraschen levde flera av passagerarna och de skrek på hjälp inifrån planet.
Nosen brann och killarna försökte släcka med hinkar, men det var hopplöst.
Efter 15 minuter var planet övertänt och alla ombord dog.
Det tog en hel timme innan brandkåren kom, även fast de har en styrka på flygplatsen.
En av killarna filmade när planet brann.
Vi satte oss ner i en lägenhet i huset och drack te och tittade på nyheterna.
De visade en massakerad örn, som antagligen kommit in i motorn, men orsaken är ännu höljd i dunkel.
Vi gick över floden igen och killarna gick runt planet och tittade, fortfarande i total chock över vad som hade hänt på deras fotbollsplan.
När jag kom hem vid 14-tiden sammanställde jag allt material och skickade till olika tidningar i England.
Ingenting blev bestämt under dagen eftersom mycket gratismaterial florerade på nätet, men jag fick en del bra kontakter för framtiden.
Somnade helt utmattad.

Rose, han heter så, i blå skjorta berättar. Deras hus ligger på andra sidan av floden.
Man kan skönja planet i bakgrunden.

Det som är kvar av planet.