Igår morse klockan 4.20 ringde Evas pappa och väckte oss.
Som tur var var Leya redan vaken, så det var enkelt att hoppa i kläderna och dra vår lilla väska till Evas hus.
Sen gick vi i samlad tropp till någon uncle, som hade ett momo-hak med några uthyrningsrum, inte alltför välkomnande och mysigt, enligt våra mått mätt.
Vi väntade i nästan två timmar innan microbussen kom. En microbuss tar ca 20 personer och jag kunde se på lång väg att bussen redan var full, men nepaleserna ger sig inte så lätt.
Vi var ett 10-tal personer och alla skulle klämmas in.
Jag satte mig på en plats, med Leya i mitt knä, men när Evas mamma skulle pressa sig ner på en yta motsvarande 10 cm bredvid mig, ja, då fick jag lite smått panik och gick ur bussen.
De försökte med alla medel att övertala mig att vi skulle följa med.
"Det är ju bara fem timmar!" Jo, kyss Karlsson!
Snarare åtta-nio timmar med skumpiga vägar, upp och ner för berg, häftiga inbromsningar, gasningar och livsfarliga omkörningar.
Jag kan ta det om jag sitter någorlunda bra, men inte med Leya i knät, packade som sillar.
Jag skickade ett tack till Brahma för att vi slapp åka. Jag vet att Leya verkligen ville följa med, men hon var så förståndig att hon också såg att det inte gick.
Jag lovade henne att hon och jag skulle åka till Fun Park istället och sen gick vi hem och sov några timmar.
Vi hade ett par mysiga timmar på Fun Park och sen mötte vi upp Niklas i Thamel och delade på ett par pizzor.
Det blev en trevlig dag utan en lång bussresa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar