Lördag: Plankraschen

Igår kunde man konstatera att piloten lyckats undvika att döda människor på marken.
Runt om fotbollsplanen är det fullt av plåtskjul där det bor fattiga människor.

I lördags åkte vi till Fun Park med barnen, men kraschen gnagde fortfarande i mig och så fort barnen var färdiglekta skildes vi åt.
Niklas åkte hem med barnen och jag åkte till sjukhuset där kropparna fanns.
Innan jag ens kom i närheten av bårhuset skickades jag fram och tillbaka så här:

Inte en helt ovanlig väg från A till B här eller i Indien.

Bårhuset var hårt bevakat av militär med vapen och man kunde inte se själva byggnaden eftersom den lilla vägen, som skyddades av en tuffing, svängde till höger.
Jag kom på idén att jag skulle be för offren och på det sättet komma närmare kropparna.
Eftersom de själva har ritualer på både längden och tvären tänkte jag att nu får jag allt ta fram lite kristna ritualer.
Vakten ringde någon, men jag fick nej.
Satt utanför grinden och väntade, kanske en halvtimme.
Smygfotade undre griden och längst till höger kan man skönja vakten i blåa kläder och munskydd.

Jag blev inkallad igen och fick ett snabbt snack med de två obducenterna, som såg förvånandsvärt pigga ut.
Jag fick veta att de hade några kroppar kvar att obducera och att det tog tid eftersom det var svårt att hitta dödsorsaken.
Dessutom hade de stora problem att förvara så många kroppar på en gång.
Jag förklarade mitt ärende, att be för de stackars själarna, och de respekterade det så pass att jag fick komma så nära som tio meter från själva byggnaden.
Jag tog av mig skorna, satte mig på knä på den dammiga lilla grusvägen och ställde min väska framför mig, där jag lagt kameran strategiskt.
Jag började be, såklart bad jag för de omkomna, men mest bad för att de nyfikna som tittade på mig skulle ge upp och gå därifrån.
Vakten stod alldeles för nära och glodde på mig så jag bad honom flytta sig några meter så jag fick lite privat utrymme för mina böner.
Jag bad också om förlåtelse att jag på ett sätt lurat mig så långt för att ta bilder.
Tillfälle uppstod och i böneställning krånglade jag diskret upp kameran och fyrade av ett antal kort.
Jag fick ett som var bra och jublade inombords.
Jag reste mig värdigt och borstade av dammet från byxorna, tackade vakten och gick långsamt därifrån. Jag ville bara springa, hoppa i en taxi, kolla på kortet och skicka det till engelska tidningar.
Så här blev min knäböjande-bedjande bild.
I mitten ser man stora isblock och en metallbrits.

Jag fick sån adrenalinskjuts av att lura mig in på det sättet och komma undan, men samtidigt kände jag lite skamkänslor för att jag använt mig av Guds namn. Men det löste sig i taxiresan på väg hem.
Vi körde förbi ett långt demonstrationståg fullt av vitklädda människor. De bar på plakat och på några stod det: "Jesus forgives your sins." Det var skönt att veta.
Jag fick ingen respons av tidningarna, men det ena leder till det andra och nu har jag bytt spår.
Det berättar jag om imorgon.
Det är mer undersökande, men lika spännande.