Indiska ambassaden

Jag blir tokig!
Jag planerar att åka till Delhi några dagar i nästa vecka. Jag hade tänkt åka den här veckan, men de indiska visumreglerna är helt obegripliga, i alla fall själva ansökningsförfarandet.
Jag var där första gången i torsdags och efter ca 70 nummer och tre timmar kom jag fram till luckan och då fick jag bara lämna i ansökan, men inte passet. Passet skulle jag åka och lämna idag.
Jag frågade snällt flera gånger om de inte kunde ta emot passet också, men det fick jag blankt nej på.
Så idag tog jag med Eva, hon har gått på Leyas gamla skola fram till nu och var redan ledig efter exams, eftersom jag trodde att jag kunde gå till luckan bredvid där det sitter någon som aldrig har svar på något.
Hon tittade inte ens på mitt kvitto från i torsdags utan sa att jag var tvungen att gå till lucka ett. Jag var inte glad då kan jag erkänna, men jag visste att det inte var någon mening att ställa till en scen. Fast jag svor och fräste under vägen till nummerlappsapparaten och inte blev det bättre av att det var 80 nummer före.
Jag suckade och tog med Eva och åt lunch. När vi kom tillbaka var det fortfarande 50 nummer kvar. Eva var lite rastlös, men somnade tillslut på de hårda väntstolarna.
Jag hade redan klockan 12 ringt till Evas pappa och han lovade se till att Evas mamma skulle hämta Leya klockan 1 på skolan. Evas pappa var inne i stan och Evas mamma svarar sällan i sin telefon. Niklas var också på stan och jobbade och det gick inte att komma fram på hans telefon. Jag gissar på batterislut.
Äntligen kom jag fram till luckan, jag var näst sist för dagen, och då säger pappskallen att jag inte alls skulle komma idag utan på torsdag.
Jag var lugn och sansad även om jag kokade inombords och inte blev det bättre av att typen ignorerade mig fullkomligt och tryckte fram nästa nummer. Jag kände mig ganska uppgiven vid det laget, men vi tog en taxi hem till Leya, som Monju glömt hämta. Panik! Vi var 1,5 timmar försenade.
Jag sprang till skolan och Leya slängde sig i mina armar och pressade fram några tårar, men det var aldrig någon fara. Hon hade lekt med ett par andra barn på Montissoridelen av skolan.
Jag har försökt förklara att de ska ringa om ingen kommer och hämtar henne, men de bara skak-nickar på huvudet, som om de förstår, men det verkar uppenbarligen inte så.
Jag har en sträckt muskel i sidan sen ett par dagar tillbaka och det gör vansinnigt ont i vissa lägen, så nu har jag lagt mig på sängen och anser mig vara klar för den här dagen. Adjö!