Lördag: Plankraschen

Igår kunde man konstatera att piloten lyckats undvika att döda människor på marken.
Runt om fotbollsplanen är det fullt av plåtskjul där det bor fattiga människor.

I lördags åkte vi till Fun Park med barnen, men kraschen gnagde fortfarande i mig och så fort barnen var färdiglekta skildes vi åt.
Niklas åkte hem med barnen och jag åkte till sjukhuset där kropparna fanns.
Innan jag ens kom i närheten av bårhuset skickades jag fram och tillbaka så här:

Inte en helt ovanlig väg från A till B här eller i Indien.

Bårhuset var hårt bevakat av militär med vapen och man kunde inte se själva byggnaden eftersom den lilla vägen, som skyddades av en tuffing, svängde till höger.
Jag kom på idén att jag skulle be för offren och på det sättet komma närmare kropparna.
Eftersom de själva har ritualer på både längden och tvären tänkte jag att nu får jag allt ta fram lite kristna ritualer.
Vakten ringde någon, men jag fick nej.
Satt utanför grinden och väntade, kanske en halvtimme.
Smygfotade undre griden och längst till höger kan man skönja vakten i blåa kläder och munskydd.

Jag blev inkallad igen och fick ett snabbt snack med de två obducenterna, som såg förvånandsvärt pigga ut.
Jag fick veta att de hade några kroppar kvar att obducera och att det tog tid eftersom det var svårt att hitta dödsorsaken.
Dessutom hade de stora problem att förvara så många kroppar på en gång.
Jag förklarade mitt ärende, att be för de stackars själarna, och de respekterade det så pass att jag fick komma så nära som tio meter från själva byggnaden.
Jag tog av mig skorna, satte mig på knä på den dammiga lilla grusvägen och ställde min väska framför mig, där jag lagt kameran strategiskt.
Jag började be, såklart bad jag för de omkomna, men mest bad för att de nyfikna som tittade på mig skulle ge upp och gå därifrån.
Vakten stod alldeles för nära och glodde på mig så jag bad honom flytta sig några meter så jag fick lite privat utrymme för mina böner.
Jag bad också om förlåtelse att jag på ett sätt lurat mig så långt för att ta bilder.
Tillfälle uppstod och i böneställning krånglade jag diskret upp kameran och fyrade av ett antal kort.
Jag fick ett som var bra och jublade inombords.
Jag reste mig värdigt och borstade av dammet från byxorna, tackade vakten och gick långsamt därifrån. Jag ville bara springa, hoppa i en taxi, kolla på kortet och skicka det till engelska tidningar.
Så här blev min knäböjande-bedjande bild.
I mitten ser man stora isblock och en metallbrits.

Jag fick sån adrenalinskjuts av att lura mig in på det sättet och komma undan, men samtidigt kände jag lite skamkänslor för att jag använt mig av Guds namn. Men det löste sig i taxiresan på väg hem.
Vi körde förbi ett långt demonstrationståg fullt av vitklädda människor. De bar på plakat och på några stod det: "Jesus forgives your sins." Det var skönt att veta.
Jag fick ingen respons av tidningarna, men det ena leder till det andra och nu har jag bytt spår.
Det berättar jag om imorgon.
Det är mer undersökande, men lika spännande.

Fredag: Plan krashade i Kathmandu

Jag satt där i taxin på väg till olycksplatsen där ett plan störtat, två minuter från flygplatsen.
Jag drack en Red Bull och åt en Snickers för att få energi och något i magen och det var nog tur det för det skulle ta tid innan jag var klar.
När vi närmade oss området satt jag där och tänkte att livet pågår som om ingenting hänt bara ett par hundra meter från där 19 personer dött, sju nepaleser, sju britter och fem kineser, men det visste jag inte då.
Niklas satt hemma och kollade uppdaterade nyheter och rapporterade till mig.
Vi kom fram och jag hoppade ur taxin.
Det var ganska mycket folk som var där och tittade, men jag upplevde det som att de kom dit, tittade sig nyfiket omkring och gick därifrån.
Alright! Det var en flod att passera för att komma fram till planet, som vid det här laget var släckt och kropparna var bortforslade.
Det var bara att ta av sig skorna och börja vada i det strömma vattnet.
Jag hade Alibababyxor på mig så hela "hänget" blev dyngsurt och jag kände mig tio kilo tyngre.
Hade inte de bästa skorna på mig heller så jag halkade runt i dem när jag väl kom över.
Tur man inte är rädd att vada i okänt vatten. Jag var mest glad över att det varken fanns krokodiler eller pirayor just där.
Jag kollade runt planet och tog en del kort. De hade inte fått upp ordentliga avspärrningar än.
Jag vadade tillbaka och satte mig i bilen med datorn och mailade till alla italienska tidningar jag kunde hitta för den första rapporten var att tio italienare dött.
Jag skickade ut taxichauffören på uppdraget att hitta ögonvittnen.
Han hittade ett gäng killar i 20-25 årsåldern uppe på ett tak och de berättade mer än gärna vad som hänt och det filmade jag.
Killarna hade varit på sin fotbollsplan och tränat inför dagens mini-cup. Klockan var strax efter sex på morgonen när de märkte att ett plan betedde sig märkligt.
Planen flyger normalt över deras hus i en strid ström, men det här planet gjorde en sväng över huset och var på väg mot deras plan.
De sprang för livet när planet touchade deras huvuden.
Efter kraschen levde flera av passagerarna och de skrek på hjälp inifrån planet.
Nosen brann och killarna försökte släcka med hinkar, men det var hopplöst.
Efter 15 minuter var planet övertänt och alla ombord dog.
Det tog en hel timme innan brandkåren kom, även fast de har en styrka på flygplatsen.
En av killarna filmade när planet brann.
Vi satte oss ner i en lägenhet i huset och drack te och tittade på nyheterna.
De visade en massakerad örn, som antagligen kommit in i motorn, men orsaken är ännu höljd i dunkel.
Vi gick över floden igen och killarna gick runt planet och tittade, fortfarande i total chock över vad som hade hänt på deras fotbollsplan.
När jag kom hem vid 14-tiden sammanställde jag allt material och skickade till olika tidningar i England.
Ingenting blev bestämt under dagen eftersom mycket gratismaterial florerade på nätet, men jag fick en del bra kontakter för framtiden.
Somnade helt utmattad.

Rose, han heter så, i blå skjorta berättar. Deras hus ligger på andra sidan av floden.
Man kan skönja planet i bakgrunden.

Det som är kvar av planet.

Bårhus

Jag får skriva och berätta mer om mitt nyhetsgrävande imorgon.
Nu är jag hemma efter ett par timmars hängande utanför bårhuset.
Det var som ett spiondrama med beväpnade vakter, vita lögner och smyfotograferingar.
Jag hade sån adrenalinrush att jag nästan flög hem.
Attans vad spännande de två senaste dagarna har varit.
Som sagt. Mer om det imorgon.
Krishna är här och gubbarna grillar för fulla muggar.
Det ska bli ett rent nöje att äta och gå och lägga sig.

Flygplanskrasch

Idag har det varit en helt sinnessjuk dag!
Niklas väckte mig strax före åtta imorse och sa att ett plan hade kraschat här i Kathmandu.
Jag hoppade i kläderna, snabbpackade väskan och tog en taxi till olycksplatsen.
Är helt slut! Berättar mer imorgon!

Tara

Idag fyller Tara år! Hurra!
Nu är det bara ett par veckor tills bebisen kommer. Det ska bli så mysigt med en liten i familjen.

Skolväska

Det här är en bild på Evans skolväska. Evans är Evas storebror och han är 11 år.
Jag räknade till 21 böcker och 10 läxor per dag.
Väskan väger nästan lika mycket som Evans själv.
Helt sjukt! Inte undra på att rygg och axlar tar stryk!
Leya har fem böcker nu bara, men när det blir för många ska hon få en liten dramaten.

Förstasidan!

Min allra första betalda artikel hamnade på förstasidan.
Jag kan inte fatta vilket flyt jag hade tack vare att jag slängde mig iväg till sjukhuset så fort jag fick veta att det fanns skadade där.
Ytterligare en tidning ville köpa en bild och lite text så hittills har jag tjänat 320 Euro, ca 2500 kr. Helt fantastisk!
Nu kan vi äntligen köpa en säng och den sängen blir ett fint minne från min första sålda artikel.
Det kommer bli fler, här i Nepal händer det olyckor hela tiden och nu har jag fått lite kläm på hur det fungerar.
Det var en spännande upplevelse att smita förbi vakterna och leta sig fram på det stora sjukhuset. Det fungerade bra eftersom jag är västerlänning.
Nu har jag allt fått blodad tand.

Klicka här så kan ni se och läsa, om ni kan tyska, den andra tidningens artikel. Bilden jag har sålt är den på Ralf i sjukhussängen.

Artikel

Jag har precis sålt min allra första artikel, med bilder som jag nästan fick gråta mig till för att få ta, till en dagstidning i Tyskland.
Wow, vad häftigt! Lilla jag!
Länk kommer när den är översatt och publicerad.

Lavinen i Nepal

Igår skedde en fruktansvärd lavin vid den tredje campen upp på berget Manaslu, det 8:e högsta berget i världen.
Många döda och några överlevande. Man vet inte i dagsläget antalet.
Idag drog jag till sjukhuset där några av de överlevande ligger.
Jag kunde gå raka vägen in till intensiven, men för säkerhets skull hade jag fickan full med småpengar om jag hade behövt muta mig fram.
På intensiven låg en tysk kille och jag fick ett bra snack med honom, men fy vad hemskt det är från det att man är deras vän tills man säger att man är freelance. Då byggs det upp en mur och varje ord vägs på våg.
Jag vet inte om jag klarar av det i längden, men i alla fall har jag knopat ihop en artikel och skickat till några tidningar i Tyskland.
Men! Fy vad tidningar, och företag, är dåliga på att skriva emailen på sina hemsidor. De vill verkligen inte att man ska höra av sig.
En överlevande.

Omkomna.

Om du känner någon på en tysk tidning, så hör gärna av dig.

Rösta!

Snälla, gå in och rösta på bilden med Leya och en Hyundai.
Får vi flest "Gilla" så vinner vi drygt 1500 kr och det vill vi så gärna.
Klicka här för att rösta.
Leta efter den här bilden och mitt namn Ani Nero.

Bilmässa

Igår var vi på bilmässa med Krishna, som ska köpa en bil.
Han provsatt nästan alla bilar som var där och jag tror han fastnade för en Hyundai för 25 lakh, 2 500 000 nepalesiska rupees eller 190 000 Skr.
Inte mycket pengar kan man tycka, men då ska man betänka att den genomsnittlige nepalesen tjänar ungefär 500 kr i månaden.
Den billigaste bilen på mässan kostade 120 000 kr och det motsvarar 27 årslöner.
Här har det inte riktigt slagit igenom att ta banklån utan man cashar saker som hus och bilar och det är helt oförklarligt var de får pengar ifrån.
Mässan var smockad och kanske var det många fönstershoppare, som vi, men det fanns säkert många som har pengar också.
Självklart svärmade det av vackra kvinnor i tajta klänningar, det hör till när det är bilmässa. Här pratar Krishna med en.

Krishna provsitter en av mässans dyraste bilar, som kostar 1 miljon kr eller 12 825 000 Npr, 200 nepalesiska årslöner.
En Wolksvagen jeep, som inte skulle verkar överdriven i Sverige, men här var den rena lyxbilen.

Niklas och Leya provade baksätet.

Nu ska Krisha övertala sin fru att de behöver en bil.
Vi får se hur det går!

Migrän

Idag har det varit en hemsk migrändag, men förhoppningsvis är det över till imorgon för vi ska på bilmässa med Krishna.
Krishna har det egentligen så bra ställt att han skulle kunna rulla tummarna hela dagarna, men han har sin lilla kaffehörna öppen varje dag. Jag tror han gillar att snacka med folk och vara med i det lokala skvallret.
I vilket fall funderar han på att köpa en bil, även om han inte har tid att köra med den.
Han ska ha den för att styla med har han tänkt sig. Vi får se om det blir affär imorgon.
Att köpa en bil här kostar ungefär lika mycket som att köpa ett hus för oss i Sverige.
Regeringen har skyhöga skatter på fordon av alla de slag.
De måste ju få in skatter någonstans eftersom det inte finns något organiserat skattesystem här.

Pizza

Igår slog vi på stort och tog med tjejerna till pizzerian.
Det var så gott och vi var så hungriga att vi nästan slickade faten.
Leya och Eva är ena riktiga busfrön.
Vi gjorde lite jobb innan vi åt och de hann både prova kläder och stöka till, nästan riva ett par stora klädställingar, busa med personal så de gallskrek, tjejerna alltså, inte personalen, men när Eva kom med ett löst provdockehuvud uppe på sitt huvud, ja då hade Niklas nerver fått nog och vi gick till restuarangen.

Så många kvinnor!

Åter igen var det ett tillfälle att samla en stor del av familjen för att förflytta sig någon annanstans. Inte en lätt manöver.
Dagen innan var det sagt klocka 10 på morgonen, så jag var klar klockan 11, men det tog ytterligare två timmar innan vi äntligen kom iväg.
Den ena skulle bara göra det och den andra skulle bara göra det.
Vi gick nån kilometer till bussen. Sen fick bussen stanna efter ett par kilometer eftersom det var så mycket folk och då fick vi gå i ett par kilometer.
En del stackare gick i sina högklackade, ca tre cm hög klack, och de såg ut som kalvar på grönbete när de vinglade fram i leran.
När vi närmade oss själva Pashupatinath-tempelområdet började jag förstå vad vi befann oss i.
Tusen och åter tusental vackra kvinnor närmade sig samma mål, ett tempel där Leya och jag inte fick gå in, eftersom vi inte var födda hinduer.
Ni kan tro att jag argumenterade, tjatade och blev irriterad eftersom de inte hade en enda vettig anledning till denna dumma tradition.
Man ska respektera traditioner, men när de är så pass gamla att de inte går att förklara längre, då är det dags att ändra på traditionen.
Sen började det spöregna och jag hade glömt paraplyet, så tillslut stod jag och Leya där mitt i regnet och väntade på att någon i familjen skulle hitta oss.
Inte så svårt eftersom jag är mer än huvudet högre än alla andra.
Sen tog Leya och jag en taxi hemma och kröp ner i sängvärmen.
Se bilder här.

Happy Teej!

Nu är det festivaldags!
Kvinnorna klär sig i rött, bröllopssarisarna åker fram. Idag ska det fastas, men det vägrar jag.
Man ska tillbe guden Shiva och allt detta gör man för att ge lycka till sin man, eller blivande man om man inte är gift.
Först tänkte jag att det var orättvist att det bara finns festivaler för att kvinnorna ska ge sina män lycka, men så tänkte jag om igår kväll när jag hörde grannarna spela musik, dansa och ha jättekul.
Männen tror att festivalerna är för deras skull, men egentligen är det för kvinnorna som ska få klä upp sig, träffas och ha kul tillsammans.
Läs mer här.
Bilder kommer!

Regnig dag

Normala dagar här i Nepal under monsunperioden innebär sol och regn, men idag är det helmulet och det regnar konstant.
Kanske är det sista rycket för monsunen, som ska sluta när som helst.
Idag ligger jag i sängen och myser med vovvarna, jobbar lite och tittar på mitt favoritprogram "Vem tror du att du är?"
Jag tycker det är jättespännande med släktforskning och skulle gärna vilja prova på själv.
Kolla in programmen här på SVT Play.
Serien är mitt i säsongen, så ni hemma i Sverige kan se programmen på TV också.

Skolan

Nu har Leya bytt skola. Imperial blev Victory istället.
Vi tröttnade på fröken som slog barnen, löss och att de tog för lätt på att de skickat hem barnen ensamma.
Idag var andra dagen Leya gick i den nya skolan och jag fick bära henne skrikandes till skolan.
Såklart är det tufft att byta skola, men allt var OK när vi hämtade henne, så det var ingen större fara.
Men vi blev inkallade till rektorn.
Tydligen ligger Leya långt efter i nepalesiskan jämfört med de andra barnen i samma klass.
Det var en chock för mig eftersom hon skrev så bra på exams på den första skolan, men tydligen har de helt andra krav på barnen.
Så nu får vi kämpa på med nepalesiskan. Eller, i ärlighetens namn kan vi nog inte göra så mycket, men Chanda, en av Sweetie's döttrar, är fröken så vi får be henne om hjälp.
Det som är bra med den här skolan är att de får vara ute och leka på rasterna, de slår inte barnen utan busar lite med dem istället.
De verkar också ta utbildningen på mer allvar. De är bara 8 st i klassen med tre lärare som varvar i olika ämnen.
Jag vet att Leya saknar Eva, men vi kanske kan övertala hennes föräldrar att hon kan få flytta dit också.
Idag måttades det för uniform, som ska vara klar på lördag.

Modebloggare

En modebloggare i USA har bloggat om mina hundkoppel. Fränt!
Kolla här!

Pool

Köpte med en billig pool från Sverige och det tyckte barnen var jättekul.

Sverige

Nu är jag tillbaka efter en välbehövlig paus från bloggen.
Vi kom tillbaka till Nepal för en vecka sen och jag blev jätteförkyld, så jag har inte gjort många knop sen dess.
Klicka här så får du se vad mysigt vi hade det i Sverige.