Uppäten kyckling

Det visade sig att gal-galningen bodde närmare än jag trodde.
Igår när vi kom hem efter en Morsdags-middag inne i stan, (vi firar morsdag idag), såg vi att familjens bebisvagga stod ute på deras lilla balkong, (som vi passerar när vi går upp), och gömda under ett täcke satt två förvuxna kycklingar.

Japan, (eller Prasanth som han egentligen heter), Mom Sweeties yngsta son, sa att hon haft med dem på microbussen från Gorkha.
Mom Sweetie kommer från distriktet Gorkha och hon och alla hennes syskon, (osäker på hur många de är egentligen, men de är i alla fall fyra flickor och en pojke, kanske är det en bror till), hade åkt till hembyn för att hedra dagen då deras mamma gick bort för sisådär sju år sen.
Som sedan bjuder ska dottern Chanda, som födde barn för någon månad sen, äta nydödad kyckling för energins skull.
Jag hörde hur de bankade under oss i köket vid lunchtid och sen blev vi serverade detta.

Till hundarnas glädje är vi inte intresserade av att äta lungor och hjärta.
Jag älskar kött, men köttet ska komma i färdiga hamburgare eller korv. Det här är lite väl naturligt och färskt för mig.
Sen funderade jag över hur det gick till med kycklingarna på bussen. Man ser gärna framför sig att hon satt med kycklingarna i en hemmagjord bur, (som på film), men jag tror nog de stackarna fick åka på busstaket, precis som getterna brukar göra.

En galen tupp

Någon nära boende granne har skaffat sig en tupp, som galer lite väl ofta, närsomhelst.
Jag hoppas de äter upp honom snart.

På tal om ägg, så går det knappt att hitta vita ägg här i Nepal. Vilket såklart ställde till det lite när vi skulle köpa ägg till målningen i påskas. Man vill ju gärna ha vita så målningarna syns.
Förr var det nämligen så att det bara fanns bruna ägg och när de vita introducerades behandlades de med skepsis och blev aldrig någon hit.
Så till i påskas fick jag gå till en ägggrossist och plocka ihop två kartor med så ljusa ägg, som det var möjligt.

Pentrollet besöker Vatikanen

Jag tror bannemej att mamma har kort på varenda liten händelse i våra liv och det är mycket uppskattat.
Speciellt när man kan publicera en bild på syrran eller "det svenska Pentrollet turistar i Vatikanen" och tror ni inte på sjuttsingen att hon har på sig de mörkblåa pappbyxorna.
Jag hoppas hon har snutit sig i dem för länge sen.

Inget bad

I lördags skulle Niklas och Leya gå till det lokala badhuset och ta sig ett dopp, men se det blev inget av med det. Istället uppstod något som vi inom familjen kallar en pappbyxe-incident.
När vi skulle gifta oss i Rom för 10 år sen, hade vi några dagars turistande innan själva bröllopsdagen och såklart var nerverna i dallring.
En dag åkte vi till Vatikanstaten, (med vi menas: jag, Niklas, min mamma, pappa, syster och kusin, jag tror inte Niklas mamma och hennes väninna Ulla hade kommit till Rom än, men det ska jag låta vara osagt, det är så förjordat länge sen), och vi hade klätt på oss knälånga shorts och t-shirts som täckte axlarna, men det räckte inte för kära påven.
Nej, man skulle köpa pappbyxor, (kändes som melittafilter i konsistensen), och dra på sig så man täckte knäna ordentligt.
Niklas, som hade varit lugn och sansad fram till dess, fick ett totalbryt och vägrade, han totalvägrade att ge påven en spänn för några jädrans brallor.
Det slutade med att resten av familjen gick in. Jag valde att stå vid min blivande makes sida i sisådär fem minuter innan jag insåg att jag faktiskt ville se Vatikanstaten från insidan. Så mot bättre vetande köpte jag mig ett par pappisar och knallade runt lite själv därinne. Niklas vägrade fortfarande följa med och resten av familjen hade försvunnit in bland alla andra turister.
Ungefär så gick det till i lördags när Niklas blev stoppad i sina badbrallor, som inte var i "silke". Nej, han skulle minsann låna ett par tanjta speedos som tio andra haft på sig samma dag.
Att grabbarna gick runt i speedos med kalsonger under spelade minsann ingen roll.
Nä, han skulle ha gjort som min syster sa när de kom ut från Sixtinska kapellet och hon hade klätt av sig pappbrallorna:
"De här ska jag ta med hem och snyta mig i."
Min syrra är bra cool!

Skrivare

På engelska använder man orden writer och author, men på svenska finns inget bra ord för writer.
Man anses vara författare när man har blivit publicerad. Men vad är man när man har skrivit böckerna, men ännu inte blivit utgiven?
Om man översätter writer rakt av, så blir det skrivare och inte känner jag mig som en elektronisk pryl som är uppkopplad till en dator för att skriva ut andras ord?
Kanske hittar jag svaret när jag går in på synonymer.se och söker på andra ord för författare: skribent, skapare, berättare, skildrare, skriftställare, yrkesskribent, litteratör, ordkonstnär, diktare, skald, belletrist; upphovsman, auktor.
I vilket fall ligger bok nummer två "Ankan" hos förlagen för bedömning och jag har fått mestadels avslag för min bok om Indien.
Men vet ni vad? Jag kommer skriva böcker tills jag dör, oavsett om de blir publicerade eller inte.
Min nya bok är en folkloristisk spänningsbok och den tar betydligt mycket längre tid att skriva än "Ankan".
Hittills handlar den om en Safeda och Kalee, en vit och en svart by, shamaner, ritualer, gudinnor och annat mystiskt man kan råka ut för långt uppe i Himalaya. Jag har gjort en del efterforskningar inför den här boken och jag kan bara säga att internet är en ljuvlig källa med information.

Cricket

Ja, man upptäcker ny saker här i livet varje dag och kul är väl det.
Jag lärde mig för länge sen att inte säga aldrig, precis som det visa ordspråket: "Man ska aldrig säga aldrig."
Men, det finns en del saker som jag envetet har forsatt att aldriga.
Som cricket till exempel, men häromkvällen tänkte jag vara en tillmötesgående hustru och slötitta lite på cricket. Men som med allt annat jag gör här i livet, min filosofi är "Allt eller inget", så var jag helt plötsligt insatt i reglerna och hejade som en tok på Chennai Super Kings.
Ja, då var man en cricketfantast helt plötsligt, men jag kommer nog aldrig börja titta på fotboll...
Dhoni är kungen!

Sharon flyttade till Israel

Jag har en vän som heter Sharon och hon är en judinna från Indien, som har bott i Malmö i 12 år. Nu har hon flyttat till Israel med sin familj eftersom det blev ohållbart för dem, som judisk familj, att bo kvar i Sverige.
Fruktansvärt tycker jag! Jag tror att strutssyndromet är väl utbrett i det svenska folkhemmet, men så här ser verkligheten ut.
Lyssna gärna på en intervju med Sharon från Människor och tro på P1. Klick här.
Sharon är en fantastisk sångerska, som uppträdde på modevisningen vi klädde i indiska kläder, sommaren 2011, i just Malmö.
Klicka här så får du höra hennes vackra sång.

Vilken unge!

Vi har fått tillbaka Leyas resultat på det senaste provet och jag måste bara säga en sak. Vilken unge vi har!
Den nya rektorn, en jättebra kvinna som precis har börjat, tog fram papperena från skrivbordslådan och Leya var jättenyfiken på vilken plats hon hade i klassen.
Rektorn bara skrattade och sa att hon var först, såklart.
98 av 100 på nepalesiskaprovet, 100 av 100 på matten, engelskan var nästan lika bra med några slarvfel bara, 96 av 100 och den här gången var engelskan riktigt svår. Det tyckte jag i alla fall efter att ha tittat igenom allt.
Vem av oss kan stava till hippopotamus, flodhäst, till exempel? Inte jag.

Hemma!

Borta bra, men hemma bäst! Igår landade vi hemma efter en sjutimmars bussresa och hundarna var överlyckliga.

Bad och sen regn

Tur Leya hann med ett bad innan det började regna ihållande.
Men det bästa av allt är att man inte behöver stressa upp sig här i Nepal för lite regn, eftersom solen alltid kommer tillbaka.

Igår var Leya och lekte med Krishnas dotter Nicki, så Niklas och jag passade på att strosa nere vid sjön. Vi stannade till vid ett fik och tog en milkshake och njöt av friden man kan känna när man är barnfri några timmar.

Pokhara

Jag kom hem igår kväll efter några hektiska, men roliga dagar i Delhi. Kul att allt är som vanligt och att träffa alla vänner.
Imorgon bitti drar vi till Pokhara på några dagars semester. Det ska bli underbart med några dagars ledighet tillsammans.
Vi ska hälsa på Krishna och bada i pool, har vi tänkt oss.

Liza

Idag gick jag ner till vår gamla gata för att hälsa på min hundkompis Liza och hon var bara ett skelett. Det var fruktansvärt att se hur illa däran hon var.
Hon kom fram och la huvudet i mitt knä och gnydde, men hon orkade inte ens stå upp så efter en stund gick hon och la sig igen. Hon var ju lite rund senast vi såg henne.
Jag frågade runt om någon kunde ge henne mat, men ingen av tanterna förstod engelska. Men så dök det upp en tant på en balkong och hon tyckte jag skulle handla mjölk till henne.
Hon skickade ner en pojke, som sprang och handlade mjölk och Liza drog i sig en liter på stående fot.
Jag lämnade 500 rs, ca 60 kr vilket är ganska mycket pengar, men värt varenda rupee, och bad dem att ge henne mjölk på morgonen och kvällen och det lovade de.
Hjärtskärande!

Skolböcker

När jag hoppat av rickshawn och gick mot Kenari bazar idag, så gick jag förbi en stor bokhandel. Jag kunde se utifrån att de hade massor av skolböcker.
Etersom Leya älskar skolan och är understimulerad gick jag in och köpte på mig ett gäng, men jag ska nog gå tillbaka och köpa fler. Man får se det som en investering för framtiden och inte handlar det om några stora summor heller. Idag köpte jag åtta böcker för ca 85 kr. Engelsk grammatik, matte och en aktivitetsbok.
Jag ska ta med en katalog och ge till skolan. Det skulle vara bra om de köpte in lite böcker. Nu kör de bara med skrivböcker, som fröknarna skriver i och så ska barnen bara skriva av. De här böckerna är lite roligare.

Framme i Delhi

Kom fram till hotellet först vid midnatt igår. Flyget var lite försenat och när jag kom till luckan för att betala förköp för en taxi var det jättelång kö, så jag hittade en buss in till stan istället.
Då hamnade jag vid Counnaugh Place och åt på Mcdonald's för första gången på ett år. Jag älskar deras fiskburgare med remoulade sås och McDonald's finns inte i Kathmandu.
Sen tog jag en autorickshaw till Main Bazar och jag måste säga att jag saknar rickshaws i Nepal. De är kanon att åka med.
Idag har jag varit på Kenari Bazar och tagit kort på kantband, applikationer och fjädrar. Det blev totalt 466 foton. Helt galet många, men det finns så mycket fint.
Det är så varmt här att jag skulle kunna gå runt med dropp och ändå bli uttorkad. Jag dricker vatten med extrasalt, men det hjälpte inte idag. Jag är så glad att vi inte bor här längre för den här hettan är olidlig.
Tänkte på en sak. Det är konstigt vad Indien är hemma för mig. Det har det varit från första gången jag var här. Jag tror de flesta skulle tycka att Indien är helt galet. Vilket det såklart är.

Ny bebis

Igår fick vi en till bebis i familjen. En flicka den här gången också.
Det är Mom Sweeties fjärde barn, en dotter som födde och det verkar som om det gick bra och ganska fort ändå.
Så nu ökar vi på med girlpowern i familjen!

Stipendium

Igår ringde Leyas skola och ville komma hem till oss som idag och vid 11-tiden kom det tre damer uppför trappen och slog sig ner på vår terrass.
Niklas hade gått in till stan eftersom han behövde jobba och jag visste egentligen inte varför de kom.
Men till min glädje vill de ge Leya ett halvt stipendium till att börja med och sen kanske helt, för att hon är så duktig och föredömlig i skolan.
Jag är inte dummare än att jag fattar att det ligger prestige i att ha ett västerländska barn på sin skola, men eftersom Leya är så pass duktig i skolan så känns det ändå befogat.
Det bästa är att när det nya skolåret börjar på måndag har de fixat till köket, så mat och snacks ingår i skolavgiften och bara vi säger till så kan Leya vara kvar efter skolan om vi måste jobba några timmar extra på eftermiddagen och då får hon också mat.
Det känns så himla bra för alla i vår familj jobbar och även om de har affärer hemma i grannskapet, så släpps ungarna vind för våg om vi inte är hemma och det tycker vi att de är alldeles för små för.

Tom Trana

Hemma hos mamma och pappa finns det en trana, som kommer tillbaka varje år.
Numera kommer han med sin fru och de brukar få ett par ungar nere i vasskanten mot Vättern.
Vi känner igen honom för hans ena ben hänger lite när han flyger och hans ankomst varje år är lika kärt.
Förutom när han fick för sig att komma upp till huset och knacka på dörren klockan fem på morgnarna.
Tillslut filmades hans eskapader och en snutt från den filmen visades på säsongpremiären av Mitt i Naturen i torsdags.
Klicka här och spola fram till 13.22, så kan du se inslaget på SVT Play.
När jag Googlade på Tom Trana kom den här snygge rallyföraren från Kristinehamn upp.

Delhi

På onsdag åker jag till Delhi. Det ska bli så kul att "komma hem" och träffa gamla bekanta.
Om ni vill köpa något från Indien, så passa på nu när jag åker dit.
Main Bazar road, goa gamla kvarter.

Sommarlov

Igår slutade skolterminen med en sista provdag, av nio, för Leya.
Vi flyttade Leya till den här skolan i september eftersom fröken slog eleverna på den förra skolan och rektorn inte tog det på allvar, men Eva blev kvar.
Så nu äntligen ska Eva byta till Leyas skola. Åh, vad de har längtat.
Igår firade tjejerna med en glass, vilket de i och för sig äter varje dag, men igår tyckte jag det var anledning att fota de små sötnosarna.

Nu är det full sommar! Helt underbart!
Det firade vi idag med att blåsa upp och fylla bassängen vi tog med hit från Sverige förra sommaren. Visst är de söta!

Indiska ambassaden

Jag blir tokig!
Jag planerar att åka till Delhi några dagar i nästa vecka. Jag hade tänkt åka den här veckan, men de indiska visumreglerna är helt obegripliga, i alla fall själva ansökningsförfarandet.
Jag var där första gången i torsdags och efter ca 70 nummer och tre timmar kom jag fram till luckan och då fick jag bara lämna i ansökan, men inte passet. Passet skulle jag åka och lämna idag.
Jag frågade snällt flera gånger om de inte kunde ta emot passet också, men det fick jag blankt nej på.
Så idag tog jag med Eva, hon har gått på Leyas gamla skola fram till nu och var redan ledig efter exams, eftersom jag trodde att jag kunde gå till luckan bredvid där det sitter någon som aldrig har svar på något.
Hon tittade inte ens på mitt kvitto från i torsdags utan sa att jag var tvungen att gå till lucka ett. Jag var inte glad då kan jag erkänna, men jag visste att det inte var någon mening att ställa till en scen. Fast jag svor och fräste under vägen till nummerlappsapparaten och inte blev det bättre av att det var 80 nummer före.
Jag suckade och tog med Eva och åt lunch. När vi kom tillbaka var det fortfarande 50 nummer kvar. Eva var lite rastlös, men somnade tillslut på de hårda väntstolarna.
Jag hade redan klockan 12 ringt till Evas pappa och han lovade se till att Evas mamma skulle hämta Leya klockan 1 på skolan. Evas pappa var inne i stan och Evas mamma svarar sällan i sin telefon. Niklas var också på stan och jobbade och det gick inte att komma fram på hans telefon. Jag gissar på batterislut.
Äntligen kom jag fram till luckan, jag var näst sist för dagen, och då säger pappskallen att jag inte alls skulle komma idag utan på torsdag.
Jag var lugn och sansad även om jag kokade inombords och inte blev det bättre av att typen ignorerade mig fullkomligt och tryckte fram nästa nummer. Jag kände mig ganska uppgiven vid det laget, men vi tog en taxi hem till Leya, som Monju glömt hämta. Panik! Vi var 1,5 timmar försenade.
Jag sprang till skolan och Leya slängde sig i mina armar och pressade fram några tårar, men det var aldrig någon fara. Hon hade lekt med ett par andra barn på Montissoridelen av skolan.
Jag har försökt förklara att de ska ringa om ingen kommer och hämtar henne, men de bara skak-nickar på huvudet, som om de förstår, men det verkar uppenbarligen inte så.
Jag har en sträckt muskel i sidan sen ett par dagar tillbaka och det gör vansinnigt ont i vissa lägen, så nu har jag lagt mig på sängen och anser mig vara klar för den här dagen. Adjö!