Shopping

Idag har Lotta och Carina med mamma shoppat i sex timmar utan avbrott.

Som tur var hade en av mina leverantörer det mesta de sökte, så här i sista minuten. De drar hem till kalla Sverige imorgon.

Leya åker riksha för första gången i sitt liv.Våra nya väskor. Samma modell, men limegrön, lila, röd och plommon. Leya fick en liten grön.

Kolla in de här breda leendena! Det är klart att man mår så här bra när man har famnen full av färgsprakande återanvända sarees.

Leya har fått nya brallor idag. Flowerpower, som min gamla pappa brukar säga.

Vilken natt

Leya och jag somnade som stockar vid 10-tiden igår kväll.

Plötsligt ringde telefonen och det var Lotta och hennes kompisar, som hade checkat in på ett hotell som var så skitigt att de funderade på att stå och sova.

För ett par år sedan gick jag hos Lotta som är akupunktör i Eskilstuna och eftersom vi pratade mycket om Indien föll det sig naturligt att hon hörde av sig för några veckor sen när de åkte på ayurveda retreat.

Kul nog skulle de vara i New Delhi samtidigt som oss innan de åkte hem. Så meningen var att vi skulle träffas idag, lördag, så skulle jag hjälpa dem och shoppa.

Men nu blev vårt återseende något tidigare än beräknat.

Niklas pratade med henne, eftersom jag sov, men jag hörde deras samtal långt borta i slumret och jag såg framför mig hur kackerlackorna kröp i deras sängar.

Så jag ringde tillbaka och sa att nu hoppar ni in i en taxi och kommer hit så får vi leta rätt på ett hotellrum.

Det var fullt på vårt hotell så jag klädde på mig och gick ut på vår gata, som ser ute som en sjaskig bakgata med hotell efter hotell.

Det är märkligt vad som händer i Indien vid midnatt. Några hade smackat upp enkla bord och sålde täckjackor och en gammal man höll på och lagade ett par hål i gatan.

Hotell efter hotell var fullbokat. Det visade sig vara motormässa i stan, men tillslut fick jag napp på ett fint hotell som hade ett enda rum kvar. Det här var en förkortad version om hur det verkligen gick till.

Tjejerna kom och när de såg rummet trodde jag de skulle krama ihjäl mig av tacksamhet. Det kändes väldigt bra att kunna hjälpa till.

Sen var det lite svårt att somna för det var världens liv i korridoren hela natten.

Men nu ska vi äta frukost och få ny energi inför dagens eskapader.

Framme

Efter många om och men kom vi fram till hotellet vid lunchtid idag, sju timmar försenade.

Vi var helt färdiga!

Det känns väldigt annorlunda att vara här på vintern. 15 grader är ju som en hyfsad sommardag för oss, men indierna har alldeles för stora mössor och är insvepta i gigantiska halsdukar.

Bilder:

Här är vi ganska trötta. Klockan är runt midnatt i Istanbul och strax efter att jag tog den här bilden flyttade de fram avgången ytterligare två timmar, till kl. 3.

Folk blev såklart upprörda och många lämnade gaten. Ingen personal var på plats så det gick inte att få någon information.

Vi tog en fika bredvid gaten, som tur var, för helt plötsligt blev det snabba ryck och ombordstigning tidigare.

Jag måste säga att vi har en tapper dotter. Folk har busat med henne, nypt i hennes kinder som bara gamla mostrar gör, och till och med pussat på henne och hon har bemött alla med ett leende. På flyget tvärslocknade hon.

När vi kom fram till hotellet sov vi tungt i flera timmar och sen blev det en god indisk middag i hotellets restaurang. Det är kul för det är många som jobbar kvar sen jag var här i somras.

Finn ett fel!

Vår nuvarande datacentral i New Delhi. Alright, vi erkänner! Vi är datoromaner.

Istanbul

Nu sitter vi här i Istanbul med ett flyg som är 6 timmar försenat.

Men vi klagar inte för vi sitter bekvämt här i Sky restaurangen och får äta och dricka hur mycket vi vill.

Klart det är lite träligt, men vi kommer säkert möta trevliga människor.

Och det har vi förresten redan gjort. Turkarna älska barn!

De pussar i luften och busjagar henne. En liten kulturkrock, men det är bara att gilla läget.

Hinner ge er en liten fotoshow från dagen som gått.

Leya och farmor på fiket på Arlanda.Leya och farmor tittar på flygplan.

Vi tog en paus för att äta och då visade det sig att mannen vid gaten inte talat sanning. Obegränsat med mat och dryck var långt från sanningen. Jag ställde till en liten scen när Niklas inte fick en ynka kopp kaffe och då svarade de med att skicka fram den mest lismande personalen som inte kunde engelska. Det är såklart inget att hetsa upp sig över, men ibland tränar jag på att vara osvensk och faktiskt säga ifrån. Det är väldigt uppfriskande! Herre Gud, när jag blir pensionär då jäklar ska jag ställa till scener och prutta högljutt utan att blinka. Nu sitter vi på golvet utanför restaurangen tätt nära en kontakt så vi kan få igång våra datorer. Det blev inget kaffe, det glömde jag skriva.

Bildvisningen fortsätter.

Mor och son.

Känslosamt avsked innan säkerhetskontrollen. Leya ser lite lidande ut, men det är ändå en himla fin bild. Nästa mamma med tårar i ögonen.

Leya tyckte det var superhäftigt att flyga. Det ante oss eftersom hon gillar flygplan. Vi får väl se om hon blir pilot.

Supercool vägg på flygplatsen i Istanbul. Man kan inte se det på bilden, men det rinner vatten i skiftande rött.

Vår datacentral har flyttats från Askersund till Stockholm och nu senast till Istanbul. Min familj kommer genast känna igen våra karaktäristiska oreda.

Arlanda

Nu åker vi till Arlanda. Vi hörs!

Oväntade möten

Varje gång vi åkt med Nybohovs hissbana har vi pratat om att det måste vara världens tråkigaste jobb att sitta där och åka upp och ner hela dagarna.I vilket fall hälsade jag på mannen, som jobbade när vi åkte ner till Liljeholmen idag och när vi gick till gallerian sa svärmor att han jobbat där i många år.
Såklart funderade jag på vilken sorts personlighet, som står ut med att sitta där år ut och år in.
När vi skulle äta gick jag och Leya för att välja ett bord och då satt han där helt plötsligt.
Eftersom jag hade hälsat på honom i hissbanan kände han igen oss.
Vi började prata med varandra och jag slog mig ner vid hans bord några minuter.
Det visade sig att han var indier, femte generationen uppvuxen i Sydafrika.
Han var lik Gandhi till utseendet och utstrålade en sån där vänlighet och underbar energi som man känner av när man är i Indien.
Jag blev glad och varm i hela kroppen av vårt samtal.
Meningen med vårt möte idag var att jag skulle få bekräftelse på att vi gör rätt som åker till Indien just nu.
Det här möte kommer jag bära med mig genom livet, som en påminnelse att man ska stanna upp och ge oväntade möten en chans.

Och förresten har han jobbat på hissbanan i åtta år och han säger att man vänjer sig.

Liljeholmstorget

Idag tog vi en iskall 10-minuters-promenad i 15 minus till Liljeholmstorget för de sista inköpen. Inhandlade varsin kamera så vi kan titta på varandra över nätet.

Jag har undvikit MSN eftersom jag gillar att vara motvalskärring ibland, men det är väl dags att ta det klivet också.

Insnöade bilar är en ganska vanlig syn i Stockholm så här års och då undrar jag.

Behöver de inte sina bilar och kan därför vänta tills de töar fram i vår? I så fall. Varför har man då en bil?

En sån söt vinterhund! Den låg så beskedligt utanför McDonalds och väntade.

Farfar

Leyas farfar kom precis förbi på en fika för att önska oss trevlig resa.

Han är avundsjuk på oss som får åka iväg från snö och kyla, men han ska inte klaga.

Han och hans fru, Eva, åker till Thailand om tre veckor.

Grannar

Svärmors grannar under är ett par i 25-årsåldern, som har en del hyfs för sig på nätterna.

Gräl, karaoke och intimt umgänge.

Alla tre aktiviteterna utförs högljutt, innerligt och med passion.

Igår fick vi uppleva de två sistnämnda och faktiskt konstaterade vi att det är att föredra framför det förstnämnda.

Söndagsstek

Vi har precis ätit en fantastiskt hemlagad söndagsstek med tillbehör.Vi njöt och åt tills vi hamnade i stekkoma.

Vi passar på innan vi landar i vegetarianernas förlovade land.

Stockholm

Nu har vi äntligen tagit vårt första steg mot avresan.
Den här flytten har varit bland det mest påfrestande i hela mitt liv.
Kyla, snö, blåst, frysta fötter, kärror, bära, bära, bära, soptippen 57 gånger, bära lite till, förkylning, pengabekymmer och pizza.
Jag ser de senaste veckorna som ren och skär livsprövning.
Och nu när vi sitter här i svärmors lya i Stockholm med packningen nästan klar, känns det som ett dåligt minne. Ett dåligt minne som kommer blekna och läggas på högen med alla andra minnen.
När vi tar en kall Pepsi på hotellet i helgen kan vi nog skratta åt eländet.
Igår kväll var första gången det slog mig att vi faktiskt ska åka snart och vara borta i flera månader.
Mest för att mamma gick runt och sa tyst för sig själv, "Jag ska inte gråta. Jag ska inte gråta."
Men hon var så ledsen och grät när vi skildes åt på tågstationen i Hallsberg idag.
Jättejobbigt!

Jag älskar dig mamma!

Igår fick vi krypa till korset och inhandla en hockeytrunk. Jag har alltid tyckt att folk måste vara lite tokiga som frivilligt packar i sådana enorma, otympliga väskor. Men, men nu har även vi hamnat i trunkträsket.

Leya på det försenade tåget. Det var i och för sig tur att tåget var försenat för svärmors bil kokade och framdörrarna hade frusit fast så hon fick krypa fram och tillbaka femtielva gånger.

Det ska bli otroligt spännande att se Leyas reaktioner på allt nytt som kommer hända. Jag kommer vara där med kameran i högsta hugg.

Shabby chic

Stickad mössa

Har börjat sticka denna enkla mössa. Bara rätstickning på vanliga stickor. Många mössor blir det!

Supersnyggt med det nya sareegarnet!

Nyårshälsning

Här kommer en nyårshälsning från Edö.Niklas är så vacker i skjorta och slips!

Hängande bebisar

Onsdag försöker fly och valparna suger sig fast.

Nyårstårta

Visst är mammas nyårstårta läcker!

Calkutta

Är det någon som kommer ihåg den här gamla hiten?

Leya har gått runt och sjungit på refrängen hela dagen så vi grävde fram den på Youtube.

Men det är bara de 8 första sekundrarna som duger. "Calecalekutta, kutta, kutta, aeyoeya."

Vad sjutton är det här?

Kunde inte låta bli att ta en riktig närbild med vår kamera för att testa kvaliteten.
Bilden blev riktigt bra.

Kan du se vad det är?

Canon Ixus 100

Nu har vi investerat i en ny kamera, som vår fotograf Christopher har rekommenderat.

Eftersom vi vill kunna ta egna högupplösta bilder har vi satsat på en Canon Ixus 100.

Den tar inte bara bra bilder. Den är röd och söt också.

Nu ska vi fota våra grejer i häftiga indiska miljöer!

Indisk skolbuss

Vad säger ni om den här skolbussen?

Hade varit lite småkylig i Sverige så här års.