Den här flytten har varit bland det mest påfrestande i hela mitt liv.
Kyla, snö, blåst, frysta fötter, kärror, bära, bära, bära, soptippen 57 gånger, bära lite till, förkylning, pengabekymmer och pizza.
Jag ser de senaste veckorna som ren och skär livsprövning.
Och nu när vi sitter här i svärmors lya i Stockholm med packningen nästan klar, känns det som ett dåligt minne. Ett dåligt minne som kommer blekna och läggas på högen med alla andra minnen.
När vi tar en kall Pepsi på hotellet i helgen kan vi nog skratta åt eländet.
Igår kväll var första gången det slog mig att vi faktiskt ska åka snart och vara borta i flera månader.
Mest för att mamma gick runt och sa tyst för sig själv, "Jag ska inte gråta. Jag ska inte gråta."
Men hon var så ledsen och grät när vi skildes åt på tågstationen i Hallsberg idag.
Jättejobbigt!
Jag älskar dig mamma!
Igår fick vi krypa till korset och inhandla en hockeytrunk. Jag har alltid tyckt att folk måste vara lite tokiga som frivilligt packar i sådana enorma, otympliga väskor. Men, men nu har även vi hamnat i trunkträsket.
Leya på det försenade tåget. Det var i och för sig tur att tåget var försenat för svärmors bil kokade och framdörrarna hade frusit fast så hon fick krypa fram och tillbaka femtielva gånger.
Det ska bli otroligt spännande att se Leyas reaktioner på allt nytt som kommer hända. Jag kommer vara där med kameran i högsta hugg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar