Oväntade möten

Varje gång vi åkt med Nybohovs hissbana har vi pratat om att det måste vara världens tråkigaste jobb att sitta där och åka upp och ner hela dagarna.I vilket fall hälsade jag på mannen, som jobbade när vi åkte ner till Liljeholmen idag och när vi gick till gallerian sa svärmor att han jobbat där i många år.
Såklart funderade jag på vilken sorts personlighet, som står ut med att sitta där år ut och år in.
När vi skulle äta gick jag och Leya för att välja ett bord och då satt han där helt plötsligt.
Eftersom jag hade hälsat på honom i hissbanan kände han igen oss.
Vi började prata med varandra och jag slog mig ner vid hans bord några minuter.
Det visade sig att han var indier, femte generationen uppvuxen i Sydafrika.
Han var lik Gandhi till utseendet och utstrålade en sån där vänlighet och underbar energi som man känner av när man är i Indien.
Jag blev glad och varm i hela kroppen av vårt samtal.
Meningen med vårt möte idag var att jag skulle få bekräftelse på att vi gör rätt som åker till Indien just nu.
Det här möte kommer jag bära med mig genom livet, som en påminnelse att man ska stanna upp och ge oväntade möten en chans.

Och förresten har han jobbat på hissbanan i åtta år och han säger att man vänjer sig.