Sjukhus

Igår åkte jag in till sjukhuset och fick vätskedropp och magmediciner.
Jag har varit uttorkad i över en vecka och trots att jag har druckit saltat vatten verkar det som om jag inte kan dricka ikapp det själv.
Dessutom har jag haft problem med magen ett par dagar och det i kombination med vätskebrist gör att det går snabbt utför, så det var lika bra att åka in.
När jag låg där var det en kvinna som grät så där hjärtskärande som man bara gör om man har förlorat sin man eller ett barn.
Det var så fruktansvärt att ligga där och höra hennes smärta.
När jag skulle gå frågade jag en sköterska vad som hade drabbat henne och hon hade förlorat sin man.
Jag har tack och lov aldrig förlorat någon närstående, så jag kan inte till fullo förstå hur hur hon känner det, men man kan ändå känna hennes förtvivlan genom hennes gråt.
Jag hörde också att det var en massa människor inne på akuten där jag låg, men jag vilade så jag tittade inte på uppståndelsen.
Men när jag skulle gå såg jag att de hade intuberat, man har väl sett Cityakuten, en ung man som låg medvetslös till allmän beskådan.
Avskildhet existerar inte här.