Påskparty

Igår firade vi påsk så det stod härliga till.
Först fick Leya, Eva och Alina en hälsning från tranan, som flög in på natten när alla sov och la presenter till dem i varsin mössa. Tranan är en småländsk tradition från min mammas uppväxt.
Sen gick tjejerna runt som påskkärringar och delade ut påskkort. Det tyckte alla vi mötte var jättekul.Vi passade på att ta en sväng in i barnhemmet Grace Home, som ligger på vägen till Leyas skola. Jag har tänkt väldigt länge på att gå dit och presentera mig och igår blev det äntligen av.
Sen avslutade vi dagen med ett påskparty med äggmålning, stekt korv och fiskdamm.
Det är så fantastiskt kul eftersom vi har bott här i ett år nu, så alla högtider börjar om igen. När vi sa att det var dags för att måla ägg och fiska i fiskdamm, så blev barnen eld och lågor för de kom ihåg det från förra året.
Klicka här för fler bilder från igår.
Här väntar mössorna på att tranan ska komma och lägga i presenterna, som var allehanda hårklips och gummisnoddar. Alltid lika uppskattat av Leya och Eva.

Glad Påsk!

Ikväll ska jag och Niklas, tillsammans med Krishna och han son, äntligen gå på grillbuffé på Radisson Hotel.
Vi har försökt komma iväg i tre fredagar redan. Först blev Nani jättesjuk, sen var Niklas illamående och förra veckan hade jag rännan och vi hade party hemma för våra svenska vänner som var på besök.
Imorgon ska tjejerna vara påskkärringar och sen blir det påskparty på vår terrass med äggmålning, korvstekning och fiskdamm. Kort kommer!
Här kommer en bild på när Leya var påskkärring förra året.

Kvinnokonferensen

I eftermiddags åkte jag och Leya och lyssnade på sista timmen av konferensen.
Klicka för fler bilder här.
Sen intervjuade jag den afganska tjejen och jag säger bara det. Vilken tjej! En så modig människa träffar man nog bara personligen en gång i sitt liv.
Ni ska få läsa min artikel när den är klar. Hon har berättat saker, sanningen, som media aldrig kommer skriva om.
Tyvärr sitter svensk media i knät på USA, precis som alla andra här i världen.

Holi festival of colors

Man skulle önska att den här festivalen firades försiktigt och kärleksfullt, men det är väl bara att glömma.
Imorse drog det stora vattenkriget igång redan klockan åtta med spring i spiraltrappen, så den darrade som en stämgaffel, upp till den övre terrassen, som är vårt tak och där for de fram och tillbaka skrikande och skrattandes.
Skriken var panikartade och skratten råa av skadeglädje, antingen höga skrik och skratt av tjejer i grupp eller målbrottsskärande tonårspojk-röster.
Leya har varit ute och haft kul hela dagen medan vi tråkiga vuxna har hållt oss inomhus.
Det här är inte min favorithögtid, men nu är den över för i år. Hurra!
Jag har lånat den här bilden. Jag tror man måste var ung eller full för att uppskatta en blaja färg i nyllet.

Lilla baby Zoya

Har ni sett något sötare! Och bebisen är på riktigt.
Det är en bekant till familjen i Indien som har fått en liten sondotter och så här fina bilder har de tagit på den lilla.

Kvinnokonferens här i Kathmandu

Idag har jag varit på öppningsdagen för den internationella kvinnokonferensen här i Kathmandu, som är arrangerat av Vänsterpartiet och den nepalesiska organisationen All Nepal Women Association.
Mycket av ens liv handlar om att vara på rätt plats vid rätt tidpunkt.
I mellandagarna gick jag inne i stan och mötte två kvinnor, som pratade svenska. Jag vände mig om och sa Hej! och det visade sig att det var två profiler inom Vänsterpartiet, som var här för att planera veckans konferens.
Jag visste inte när konferensen skulle gå av stapel, men igår ringde de och bjöd in mig.
Imorgon är det Holi festival of colors här i Nepal, dagen efter är det i Indien, och då kommer jag inte röra en fena utanför dörren. Det går tydligen rätt vilt här, men på onsdag och torsdag ska jag åka på konferensen, som efter idag endast är för inbjudna gäster.
Idag hamnade jag, återigen på rätt plats i livet, bredvid en riktigt tuff tjej från Afganistan och henne ska jag djupintervjua när vi träffas igen. Hon nämde lite om livet i Afganistan och det är definitivt värt att lyssna på.
Hon är en sekulariserad muslim, vilket innebär att hon är född muslim, men inte praktiserande, och kvinnor får inte gå utomhus utan sjal, i byarna är det hel burkha som gäller. Hon hann också berätta om gängvåltäkter så få kvinnor vågar gå ut etc. etc.
Jag tycker det är viktigt att få fram vad fanatiska muslimerna sysslar med runt om i världen. I Sverige pågår en rasismdebatt, som gör att fokus står mot enstaka svenska idioter, men att fanatiska muslimer tar mark hör man inte mycket av. Tro mig. Jag lyssnar nog på mer P1 än de flesta.
Klicka här för fler bilder från dagens demonstrationståg och öppningstal för allmänheten.
Som ni kan se av bilderna, så uppmärksammades den enda manlige talaren med filmkameror ända upp i snoken, medan kvinnorna nästan inte fick näsan över talarstolen, så korta var de.

Marianne

Och för tredje året i rad kom Marianne och hälsade på.
Efter jul började hon sin resa i Indien där hon besökte Pushkar och Bodgaya, där Buddha blev upplyst. Sen åkte hon till Lumbini i Nepal där Buddha föddes och sen blev det Pokhara i någon månad med trekking i bergen och några dagars stopp här och där i bergsbyarna.
Hon ville inte åka hem till Sverige och kylan, men nästa år ska hon komma hit och vara här längre. Hon var också helt förälskad i Pokhara med den vackra sjön och bergen runtomkring.
Hon var här för 30 år sen med sin dåvarande man och hon var helt chockad över hur Kathmandu har vuxit.
Av en slump hamnade vi på en restaurang, som de åt på då och hon berättade att det var den enda restaurangen man kunde gå på utan att bli magsjuk. Men. Efter vårt besök blev vi båda dåliga i magen.
Hon hittade den här underbara väskan.

I fredagskväll ställde vi till med ett litet party. Det var sista kvällen när vi alla var samlade. Till partyt anslöt en svensk tjej som heter Anna och är guide i Indien. Hon har visum på ett år, men var tvungen att lämna landet efter 180 dagar. Det räcker att hon lämnar landet och får en utresestämpel i passet. Det har att göra med att man har rätt till vissa privilegier om man är i landet mer än 180 dagar, men jag vet inte riktigt vad det handlar om. Krishna, som har flyttat hem till Pokhara eftersom han inte har kvar caféet, var på besök. Han har fortfarande kvar sitt hus och sin son som går på college.
Han skämtade och sa att han fått sex dagars visum till Kathmandu av sina föräldrar, men han tänkte dra ut på det ett par veckor. Eftersom han är enda sonen i familjen har han stor press på sig och det tycker han är jobbigt.
Det var lite kul eftersom Marianne har bott i Japan och kan japanska och Krishna har jobbat i Japan i fem år för 15 år sen, så de kunde prata med varandra på japanska. Åh, tänk om man kunde en massa språk.

Åsa och Fidde

I veckan har vi haft fint Sverigebesök.
Underbara Åsa och Fidde, som åker till Indien ett par gånger per år, jobbar stenhårt med välgörenhet.
De stöttar, tillsammans med värdfamiljer i Sverige, ett flertal fattiga familjer och de berättade om en familj, som de åkte till och frågade vad de behövde. Mamman ville ha en säng till sig själv och sina sex barn, men mannen tyckte det skulle vara bättre med ett kylskåp.
Efter lite dividerande kom de fram till att de skulle köpa en säng för det var verkligen vad som behövdes. Det är jättekallt att sova på golvet på vintern och en säng används också till att sitta och äta i eftersom det oftast är den enda möbel som finns.
Man kan tycka att ett kylskåp är livsnödvändigt, men om man är van att handla maten varje dag, så klarar man sig utan.
De stöttar också Sahara. Det är ett center som jobbar för HIV-smittade, AIDS-sjuka, sexuella minoriteter och utsatta människor i största allmänhet. Läs mer här.
Om någon vill stötta, så hör av er till mig, så ska jag skicka dig vidare till Åsa och Fidde.
De är mycket kreativa för att få in pengar till sina projekt. I veckan ska Fidde, Swedish rock singer, spela i Delhi.

Det blev lite shopping också. Bland annat köpte de väskan full med söta filttofflor, som de ska sälja dyrt.
Hör gärna av dig om du vill köpa ett par för en god sak.

De bara ÄLSKADE Nepal och då framförallt Pokhara. Så vi hoppas de kommer tillbaka.

Leya eating masala and smacking Nepalese style

Klicka på rubriken och ni får se när Leya äter den otäcka kryddblandningen masala. Hon gör det helt frivilligt, ska jag tillägga.

Leya eating masala and smacking Nepalese style

Klicka på rubriken och ni får se när Leya äter den otäcka kryddblandningen masala. Hon gör det helt frivilligt, ska jag tillägga.

Första tanden

Äntligen har Leya tappat sin första tand, som hon har vickat på i flera dagar.
Imorse när hon borstade tänderna hörde vi ett glädjevrål och vi trodde minst hon vunnit på Lotto, men då hade tanden så fint trillat ut i hennes hand.
Så inatt får vi hoppas att tandfen hittar hit.

Skolresa

Så här fin är man när man åker på sin första skolresa i Nepal.
Ledig klädsel och gummistövlar. Kyss Karlsson! Här ska man vara klädd som om man skulle på bal.
Vi var lydiga svenskar på plats utanför skolan klockan 17, som instruktionen tydligt stipulerade, men efter 45 minuter och inga andra föräldrar inom synhåll fick jag fatt i ena frökens mobilnummer. De skulle komma en timme senare, så jag och Eva, som hade väntat med mig, knallade hem en stund.
När vi gick tillbaka hade de kommit hem och Leya var så glad och upp i varv att hon berättade allt kul för Eva snabbt som en smatterband.
Det enda vi har fått veta hittills är att de har haft det jättekul.
De åkte till Tribhuvan Park, som är uppkallat efter en kung, som var lite grann som Gandhi var för Indien.
Läs mer om honom här.

Äntligen!

Vi har känt oss som frivilliga flyktingar i över tre år nu, men igår fick vi äntligen affärsvisumet i vår hand, vi har lärt oss att inte ta ut något i förskott. Våra syniska jag kräver bevis numera.
Niklas är stolt ägare till Niklas International Cargo, ett fraktföretag med minimal verksamhet. Det var helt enkelt enklast att starta en fraktfirma.
Visumena gäller i sex månader, men nu är allt pappersarbete avklarat, så i framtiden är det bara att betala och så ska det inte vara mer med det.
Som sagt. Skam den som ger sig!

Tänk att det skulle vara så omständigt att få den här lilla klisterlappen.

Första avsnittet

Alina, Leyas nya storasyster pluggar och jobbar inom media, så hon vill göra en serie med filmer om Leya och Eva, Nepal Sisters.
Klicka här för första avsnittet.

Jag kommer inte ihåg om jag har skrivit om Nepal Sisters förut, men det är filmsnuttar jag har lagt ut på YouTube och nepaleserna är helt fascinerade av att Leya pratar sån perfekt nepalesiska.

Mitt senaste projekt

Jag har en herrans massa för mig. Men det är spännande att se var saker och ting leder en här i livet.
Klicka här.

Chilli

Jag trodde inte det var möjligt, men jag borde inte bli förvånad.
Jag har sagt det så många gånger förr. Kroppen förändras och man ändrar smak.
Men inte ens Niklas tror på mig när jag helt plötsligt äter chillistark mat.
Och då menar jag inte lite chilli utan så pass att det kommer eld ur munnen när jag andas.
Just nu känner jag mig som när en stor person har bantat ner sig till hälften, men fortfarande kollar om stolen håller som hon ska sätta sig på. Hjärnan hänger inte med.
Jag förnekar fortfarande å det bestämdaste att jag äter stark mat, men sanningen är att det inte stämmer längre.
Konstig känsla!

Strejkernas hemsida

Helt sjukt, men kan ni tänka er att ett land har en hemsida där alla strejker noteras i en kalender.
Här kommer en förklaring på engelska från hemsidan vad bandha är:
[b-awN-dh] adj.:
Bandh, also a Nepali word meaning 'closed', is a form of protest. While often means the closing down of markets of a city for the day, but there have been instances of entire nation coming to a standstill.
Det är helt makalöst att även det minsta lilla parti eller pyttelilla organisation kan säga att nu strejkar vi och så är skolorna stängda. Knäppt!
Vi kanske skulle ha en liten demonstration. Vad sägs om:
Svenska familjer ska få gratis affärsvisum! eller Svenska familjer ska alltid, alltid ha eletricitet!
Klicka här för schemat. Endera dagen kanske du ser en liten protest från en liten svensk familj.

Strejksäsong

Ibland förstår man inte vad som händer här i världen. Det spelar ingen roll om man bor i Sverige eller Nepal.
Nu verkar det vara strejksäsong, som någon humorist sa, men det trillar in några helgdagar den närmsta veckan också.
Barnen var hemma från skolan i söndags och måndags, de gick i skolan igår och var hemma idag igen.
Kanske är det strejk imorgon också, sånt brukar vi få reda på samma morgon och sen har Nepal faktiskt helgdag på fredag när det är Internationella Kvinnodagen, det ni.
Sen är barnen lediga som vanligt på lördag och sen är det Shivafestival på söndag. Lediga igen.
Skola på måndag, tror jag, och någon helgdag på tisdag.
Hängde ni med?
Nä, inte jag heller.

Kastsystemet

Det här med olika kast är så flängt att hälften vore nog.
Vi har fått en 20-årig flicka i familjen. Hon har först och främst adopterat Leya, som sin lillasyster sen hon sett henne på YouTube, men hon har också adopterat mig som sin extramamma. Hon har en familj, så det handlar inte om att hon är föräldralös eller så.
Här, och i Indien, blir jag kallad mamma av en del ungdomar jag träffar ofta.
Idag skickade hon ett långt meddelande och berättade att hon är tillsammans med en kille sen två år tillbaka. Hon älskar honom och kan inte tänka sig ett liv utan honom.
Men. Han är av ett lågt kast, ett kast med smeder och metallarbetare, men han själv är välutbildad och har ett bra jobb på kontor.
Trots att han är en fin ung man, som älskar och tar hand Alina, som hon heter, så vågar hon inte under några som helst omständigheter berätta för sina föräldrar eller andra släktingar och vänner om sin pojkvän.
Hennes föräldrar skulle sätta stopp för deras relation på en gång om de visste. Och nu talar vi om en familj, som enligt Alina själv, är liberala och relativt moderna.
Man kan lugnt säga att det är totalkrock i traditionen mellan två generationer just nu och jag hoppas av hela mitt hjärta att den yngre vinner.
Titta på söta Alina här.
Heja kärleken!

Strejk

Här är livet lite hipp som happ och det är tur vi inte jobbar 7-16.
Imorse kom Eva inhoppande, hon hoppar oftast som en liten groda, och vi undrade vad sjutton hon gjorde här när hon borde ha varit på väg till skolan.
Niklas ringde till skolan och det visade sig vara strejk.
Det är sällan vi förstår varför det är strejk. Ibland går det inga micron eller taxi och det kan såklart vara jobbigt om vi ska någonstans längre bort än in till stan, men jobbigt och jobbigt, jag vet inte. Det är ju bara att boka om och göra det en annan dag.
Man får lev lite manjana, manjana här och inte hetsa upp sig och bli svensk.
Så barnen fick en ledig dag till. Vad gör det?

Hundmisshandel

En dödsmisshandel av en hund av polisen här i Nepal har filmats.
Jag klarar inte själv av att se filmen, men jag vill gärna att den sprids.
Jag väljer att inte visa filmen här, jag vill inte visa sånt fruktansvärt på min blogg, men klicka här, så kommer ni till min Facebook-profil och kan dela vidare.

Nani

Igår blev Nani jättesjuk. Det var så illa att vi trodde hon smittats av valpsjukan och att hon var på väg att dö.
Hon var helt orkeslös, med hög feber. Ju mer vi läste på internet, ju mer tröstlöst kändes det. Det är 50/50 chans att en hund överlever valpsjukan, som går att jämföra med mässlingen för människor.
Mest av allt var jag förbannad på mig själv att jag inte hade tagit tag i att vaccinera henne. Jag höll på att gå under medan vi väntade på veterinären, som var av den ambulerande sorten.
Han kom framåt nio på kvällen och inget lyse hade vi heller. Han tog tempen, som var över 40 grader, hundar har ungefär samma temp som vi människor, så det går att jämföra. Då kan ni förstå vilken hög temp stackarn hade.
Sen kom jag på att i förrgår kom hon hem efter lunch och var genomskitig och hade bajsat på sig. Jag mindes att det hade varit ett stort, högljutt hundbråk uppe vid affären några minuter innan. Det är hundbråk lite nu och då, men jag la det speciellt på minnet eftersom Nani kom hem strax efter i sånt dåligt skick.
Veterinären trodde inte det var valpsjukan utan att hon blivit så skrämd att hon gått in i en feberchock. Han gav henne ett par sprutor för att få ner febern och kom på återbesök i morse. Då gav han henne ytterligare en spruta med vitaminer och något för att stimulera aptiten.
Angel och Kalle vaccinerades och Nani ska såklart vaccineras så fort hon är helt återställd.
Jag fick mig verkligen en tankeställare om att skjuta upp saker. En del saker är Ok, men inte när det gäller nära och käras hälsa.
Tack kära Brahma för att du lät Nani leva och för att vi har lärt oss av vårt misstag.

Arg!

Nu är jag heligt förbannad!
Fick reda på att de tvångsklippt 711 ungdomar, mest killar, som hade långt hår eller örhänge. De gjorde det för att förhindra rån och huliganism, men det är så jädrans korkat att hälften vore nog.
Inte sjutton sitter kriminaliteten i håret. De som är kriminella kommer fortsätta vara kriminella oavsett hårlängd och de som inte är kriminella får ytterligare, onödiga orsaker att förakta regeringen.
Jag anser att det är kriminellt gjort av polisen. Den personliga intrigiteten sitter i håret, oavsett om man har något eller inte.
Läs mer här.