Marianne

Och för tredje året i rad kom Marianne och hälsade på.
Efter jul började hon sin resa i Indien där hon besökte Pushkar och Bodgaya, där Buddha blev upplyst. Sen åkte hon till Lumbini i Nepal där Buddha föddes och sen blev det Pokhara i någon månad med trekking i bergen och några dagars stopp här och där i bergsbyarna.
Hon ville inte åka hem till Sverige och kylan, men nästa år ska hon komma hit och vara här längre. Hon var också helt förälskad i Pokhara med den vackra sjön och bergen runtomkring.
Hon var här för 30 år sen med sin dåvarande man och hon var helt chockad över hur Kathmandu har vuxit.
Av en slump hamnade vi på en restaurang, som de åt på då och hon berättade att det var den enda restaurangen man kunde gå på utan att bli magsjuk. Men. Efter vårt besök blev vi båda dåliga i magen.
Hon hittade den här underbara väskan.

I fredagskväll ställde vi till med ett litet party. Det var sista kvällen när vi alla var samlade. Till partyt anslöt en svensk tjej som heter Anna och är guide i Indien. Hon har visum på ett år, men var tvungen att lämna landet efter 180 dagar. Det räcker att hon lämnar landet och får en utresestämpel i passet. Det har att göra med att man har rätt till vissa privilegier om man är i landet mer än 180 dagar, men jag vet inte riktigt vad det handlar om. Krishna, som har flyttat hem till Pokhara eftersom han inte har kvar caféet, var på besök. Han har fortfarande kvar sitt hus och sin son som går på college.
Han skämtade och sa att han fått sex dagars visum till Kathmandu av sina föräldrar, men han tänkte dra ut på det ett par veckor. Eftersom han är enda sonen i familjen har han stor press på sig och det tycker han är jobbigt.
Det var lite kul eftersom Marianne har bott i Japan och kan japanska och Krishna har jobbat i Japan i fem år för 15 år sen, så de kunde prata med varandra på japanska. Åh, tänk om man kunde en massa språk.