Åskrädd

Förra måndagen började monsunen, men det har varit lite krasst med regn.
Faktum är att det har varit så fuktigt att man har kunnat simma i luften och så kvavt att det känts som om man haft en järnfemma virad runt skallen.
Helt vindstilla har det också varit och det var ovanligt, för den här sommaren har vi knappt kunnat ha parasollet uppfällt av rädsla för att det skulle flyga iväg till Tibet.
Om jag klagat, så sa Niklas bara att det är mycket värre i Indien, vilket det såklart är, men det hjälper inge vidare med en sån jämförelse.
Men inatt var det äntligen dags. Gardinerna stod halvt om halvt ut i det befriande vinddraget och änglarna grät så det skvalade.
Som grädde på moset åskade det så huset skakade hela natten och det var ingen fantastisk upplevelse för mig eftersom vi har en åskrädd i familjen.
Calle är fullkomligt livrädd för åska. Alla andra sov igenom ovädret, men Calle flåsade som en blåsbälj och i första sekunden låg han ihoprullad som en kobra ovanför mitt huvud på kudden, i andra låg han som en rävboa över min hals och i tredje låg han ihopvirad som en daggmask och skakade under täcket.
Jag som gladeligen hade legat och myst, lyssnandes på regnet fick istället uppleva en något rörig natt.

Google översättning

Eftersom jag får bluff e-post varje dag och de scamers ibland översatt texten från engelska till svenska och det är bara blod lustiga jag tänkte om den engelska mödrar tunga högtalare och att de aldrig får chansen att läsa dessa roliga brev när någon vill donera hela sin pengar till en främling.
Jag har börjat att översätta manuset om ankan med Google translate program och jag har skickat den till några litterära agenter i Storbritannien. Det är galet kul när man översätter med Google och jag kan tänka mig att det är super roligt för Engelsman att läsa.

Lilys grav

Mom Sweetie var jättegullig och lät oss gräva ner Lily i hennes 1x4 meter lilla trädgård.
Eftersom familjens kast kremerar sina döda vid floden trodde jag det skulle bli svårt att förklara henne för att det kändes viktigt för oss. Jag hade inte stått ut med att slänga den lilla kroppen som sopor.
Så nu har vi en grav att titta till.

Lilla, lilla Lily

Inatt började Lily gny, nästan skrika och sparka med benen. Då kände jag att det inte gick att rädda henne.
Imorse när veterinären kom för att ge henne dropp bad jag honom att avliva henne.
Hennes ryggrad var antagligen skadad, så hon kände ingen smärta och kunde inte hålla huvudet uppe.
Att ta ett sånt beslut kräver mod och jag fick ta till allt mod jag kunde uppbringa. Min pappa har alltid sagt att man inte ska ha djur om man inte kan avliva det om det lider och det håller jag helt med om.
Jag grät och grät och grät när han gav henne sprutorna. Det kändes så orättvist på något sätt. Hon var ju bara ett halvår och hade hela livet framför sig.
För fem år sen var jag tvungen att avliva min första egna hund Söndag och det var inte sorgligt på det här sättet. Hon var gammal och hennes dag var kommen den dagen det skedde.
Just nu ligger den lilla kroppen i en påse på terrassen. Vi vet ännu inte vad vi ska göra med henne. Jag klarar inte av att kasta henne som sopor i ån, så jag hoppas vi kan övertyga Mom Sweetie om att få gräva ner henne i den pyttelilla trädgården.
Här har hon precis dött och jag gråter sönder mitt hjärta.

Överkörd valp

Fy fabian för människor! Igår blev jag fruktansvärt besviken på mina medmänniskor.
En gubbe uppför gatan sa att valpen som bodde utanför hans momo-hak hade blivit överkörd klockan halv ett och var död.
Jag berättade det för Leya när jag hämtade henne på skolan och hon blev jätteledsen.
Vi gick till fruktgubben för ett glas färskt juice och för att köpa frukt och Leya gick runt hörnet för att köpa ett pennskrin.
Hon kom skrikandes tillbaka och sa att valpen låg lite längre nerför gatan.
Jag gick för att titta och till min förskräckelse/glädje kunde jag se att hon fortfarande levde.
Om momo-gubben hade rätt, så hade hon legat där och kämpat för sitt liv i fyra timmar och människor hade bara tittat på henne och gått förbi.
Jag tog henne i famnen, skitig som hon var och rusade hem.
Jag duschade henne så gott det gick i varmt vatten för att värma upp henne. Hon var så chockad att hon knappt var kontaktbar.
Vi ringde veterinären, som kom på 10 minuter.
Här sitter vi och väntar på veterinären.

Han drog lite i henne och kollade reflexer och det verkar som om hon inte har brutit något eller har någon inre blödning.
Hon har fått massor av sprutor och dropp.

Inatt sov hon mellan mig och Leya och jag vaknade flera gånger för att ge henne vatten.
Idag viftar hon på svansen, men hon kan fortfarande inte stå upp. Hon är inte förlamad, men hon har helt klart fått en smäll i huvudet, som gör att hon inte har någon styrsel på kroppen.
Jag har matat henne med små bullbitar och gett henne vatten genom sugrörsmetoden.
Här ligger hon med en blöja eftersom hon inte kan gå.

Jag önskar att alla ni som läser det här ber eller skänker en tanke till Lilla Lily, som vi har döpt henne till. Hon behöver oss alla för att bli frisk.

Snabbvisit

I förra veckan blev det en snabbvisit till Delhi för att betala kantbandsordern och trots att jag både mailade och ringde och frågade om pompomen var klara, så var de såklart inte det.
Jag var så arg att jag skällde på varenda människa jag sprang på från tredje våningen och ner. Tydligen skällde jag på en kund också, för han såg livrädd ut och sa att han bara var en kund.
Om jag, där och då, kunde slänga mig in i en teleporter och skicka hem mig själv, så hade jag gjort det utan att blinka. Just då önskade jag att jag aldrig i mitt liv skulle behöva göra affärer med indier igen. Men det gick såklart över efter en shoppingrunda på Sarojini Nagar.
För att ta mig ut ur Indien utan att bli granskad i sömmarna, så tog jag bussen. Tredje gången mellan Delhi och Kathmandu och jag undrar om inte den här resan var värst hittills.
Tänkte vara tuff och sitta längst bak, vilket visade sig vara precis ovanpå ena bakhjulet och hela, precis hela vägen i 39 timmar, skumpade det så jag hade blåmärken lite här och var efteråt.
Två gånger slog jag i huvudet så jag trodde jag fick hjärnskakning och bröt nackkotorna.
Jag kom hem i en del och var helt slut i tre dagar, men nu är jag i form igen.

Min romantiska Niklas

I många, många år har vi haft som tradition att godnattrimma till varandra och nu har Leya hakat på. Idag när jag vaknade hade jag det här meddelandet på mailen.
Man kanske inte uppskattar sin make varje sekund här i livet, men just nu är jag lite småkär.

Från Leya:
Sitter du och äter nu
Du är lika söt som du

Från Angel:
Vakna gott lilla du
Husse är min favorit nu

Från Nani:
Vakna som ett får
Jag bada i floden igår

Från Kalle:
Vakna som en skatt
Jag skäller varje natt

Från Myggorna:
Vakna som en snickarbod
Vi saknar ditt blod

Från mig:
Vakna som ett bord
Nu har jag slut på ord

Älskar dig, Puss!

Nu åker jag till Delhi

Om några timmar hoppar jag på flyget till Delhi igen.
Sanslöst, men inte förvånande berättade inte företaget, där jag var och köpte kantband för en kunds räkning, att de inte har exportlicens och därmed inte kan ta emot betalningar från utlandet.
Det finns ett annat alternativ och det är att betala någon pengarna plus 5-6 % här i Nepal och att de har någon i Indien, som betalar ut pengarna, men eftersom vi måste ta ut pengarna på Visakortet, så kostar det ytterligare procent i avgifter.
Så efter noga övervägande insåg vi att vi sparar pengar på att jag åker dit och fixar det själv. Det som är bra är att jag kan gå igenom ordern igen och kolla så allt är OK.
Så jag måste åka dit med en herrans massa kontanter i näven.

Sen är Indien lite kinkiga med visum, så jag fick "boka" en resa till Sverige, så jag fick transitvisa och får därmed vistas i landet i 72 timmar. Sen tar jag bussen hem eftersom de inte är lika petnoga vid gränsen, som på flygplatsen.
Jag vill inte på något sätt sumpa mina chanser att kunna åka tillbaka till Indien.
In i Nepal kommer jag eftersom jag har afförsvisum. Halleluja!
Idag ska jag resa bara med handbagage för första gången i mitt liv, men jag tror inte jag klarar samma lilla väska på hemvägen. Det går ju inte att låta bli att shoppa när man är i Delhi. Det är bara så, men säg för guds skull ingenting till Niklas. Han är en riktig tråkmåns när det kommer till shopping.

Tandläkaren

Leya och jag gick till tandläkaren för jag hade lite värk i en tand.
Han gjorde en koll på Leyas tänder och de såg bra ut, men jag har en infektion runt en tand, så jag fick lite medicin och gurgel och ska tillbaka.
För detta betalade vi 7 kr. 7 KRONOR!
Han var lite festlig när vi skulle betala. Han sa att jag bara behövde betala 7 kr för att jag var en gammal kund. Jag har i och för sig bara varit där en gång tidigare, men ändå.
Faktum är att jag ska råda alla som kommer hit att gå till tandläkaren. Vår tandläkare är utbildad i Bangladesh och han är expert på rotfyllningar och bryggor, eller vad det heter nuförtiden.
Jag lovar att han är i samma klass, om inte bättre, än de svenska tandläkarna eftersom han är van att hantera betydligt värre munnar än våra tandläkare brukade göra. Jag tror i och för sig att den förebyggande tandvården för vuxna är ett minne blott. Om inte än, så snart.
Det kostar ofantligt mycket pengar att hålla ordning på tänderna i Sverige, så boka en resa till Nepal och passa på att semestra medan du fixar bissingarna till en billig penning, utan att tulla på kvaliteten.
Här kommer bloggens första nakenchock, som tydligen fungerar över förväntan i tandläkarsammanhang.

Badi-folket

Mamma berättade om tre nepalesiska kvinnor, som kommit till Sverige och tack vare det uppmärksammade jag en artikel i Aftonbladet igår. Läs artikeln här.
För flera år sen såg jag en dokumentär om de här kvinnorna, men de bodde i Indien, och jag for så illa av att se hur de behandlades.
De kastlösa kallas för the untouchables, inte av nepaleser eller indier själva utan av resten av världen, och människor födda i Badikastet är "untouchable among the untouchable" vilket innebär att de har lägre status än en kastlös.
Ca 40 000 ur Badikastet bor i Nepal idag och flickorna börjar våldtas i 10-årsåldern. Ett samlag kostar ca 7 kronor och även fast de är föraktade i samhället så har varken politiker eller poliser några som helst problem med att använda sig av deras tjänster.
Skänk gärna en slant till Love Nepal på deras hemsida, som du hittar här.
På hemsidan kan du läsa om fruktansvärda livsöden där flickorna har blivit räddade. Men man ska veta att många många flickor och kvinnor utsätts för våldtäkter varje dag och det lyfts inte ens på ögonbrynen.
Jag frågade runt lite på Facebook om någon kände till Badikastet och deras livssituation och det var en nepales som behagade svara. Han sa att människor inte har tid att engagera sig i sånt, de har nog med sitt. Och förresten hade han aldrig hört talas om dem. Så så var det med det.
Det är helt sjukt att man ska få reda på såna viktiga saker från Sverige.

Finne

Igår råkade jag och Leya dela taxi med en finsk gästarbetare.
Han jobbade för Ncell, Teliasoneras nepalesiska telefonbolag, och han hade räknat med att göra jobbet på 1,5 månader, men han var fortfarande kvar efter fyra månader och var långt ifrån klar.
Han berättade att han rest världen runt i 16 år och Nepal var överlägset det sämsta landet att arbeta i. Notera att han inte arbetat i Indien än.
Det största problemet är att ingen tar ansvar. Bland annat hyr Ncell privata tak för att ha sina master på och för att störa så lite som möjligt i nätet vill de helst jobba på nätterna. Men även fast de kommer överens med hyresvärden att de ska komma på kvällen klockan 22 för att uppdatera masten, så är ingen hemma och ingen svarar på telefonen. Jag vet inte hur många gånger han fått vända hemåt på natten med tio anställda, för att nepaleserna struntar blanka sjutton i att hålla vad de lovat.
Vi har samma problem, men vad gör det om tio tunikor blir en eller två veckor försenade?
Jag förstod precis vad han menade, men det kändes så hemskt att höra på något sätt. Nepal har blivit vårt land och man undrar såklart över landets utveckling.

Uppäten kyckling

Det visade sig att gal-galningen bodde närmare än jag trodde.
Igår när vi kom hem efter en Morsdags-middag inne i stan, (vi firar morsdag idag), såg vi att familjens bebisvagga stod ute på deras lilla balkong, (som vi passerar när vi går upp), och gömda under ett täcke satt två förvuxna kycklingar.

Japan, (eller Prasanth som han egentligen heter), Mom Sweeties yngsta son, sa att hon haft med dem på microbussen från Gorkha.
Mom Sweetie kommer från distriktet Gorkha och hon och alla hennes syskon, (osäker på hur många de är egentligen, men de är i alla fall fyra flickor och en pojke, kanske är det en bror till), hade åkt till hembyn för att hedra dagen då deras mamma gick bort för sisådär sju år sen.
Som sedan bjuder ska dottern Chanda, som födde barn för någon månad sen, äta nydödad kyckling för energins skull.
Jag hörde hur de bankade under oss i köket vid lunchtid och sen blev vi serverade detta.

Till hundarnas glädje är vi inte intresserade av att äta lungor och hjärta.
Jag älskar kött, men köttet ska komma i färdiga hamburgare eller korv. Det här är lite väl naturligt och färskt för mig.
Sen funderade jag över hur det gick till med kycklingarna på bussen. Man ser gärna framför sig att hon satt med kycklingarna i en hemmagjord bur, (som på film), men jag tror nog de stackarna fick åka på busstaket, precis som getterna brukar göra.

En galen tupp

Någon nära boende granne har skaffat sig en tupp, som galer lite väl ofta, närsomhelst.
Jag hoppas de äter upp honom snart.

På tal om ägg, så går det knappt att hitta vita ägg här i Nepal. Vilket såklart ställde till det lite när vi skulle köpa ägg till målningen i påskas. Man vill ju gärna ha vita så målningarna syns.
Förr var det nämligen så att det bara fanns bruna ägg och när de vita introducerades behandlades de med skepsis och blev aldrig någon hit.
Så till i påskas fick jag gå till en ägggrossist och plocka ihop två kartor med så ljusa ägg, som det var möjligt.

Pentrollet besöker Vatikanen

Jag tror bannemej att mamma har kort på varenda liten händelse i våra liv och det är mycket uppskattat.
Speciellt när man kan publicera en bild på syrran eller "det svenska Pentrollet turistar i Vatikanen" och tror ni inte på sjuttsingen att hon har på sig de mörkblåa pappbyxorna.
Jag hoppas hon har snutit sig i dem för länge sen.

Inget bad

I lördags skulle Niklas och Leya gå till det lokala badhuset och ta sig ett dopp, men se det blev inget av med det. Istället uppstod något som vi inom familjen kallar en pappbyxe-incident.
När vi skulle gifta oss i Rom för 10 år sen, hade vi några dagars turistande innan själva bröllopsdagen och såklart var nerverna i dallring.
En dag åkte vi till Vatikanstaten, (med vi menas: jag, Niklas, min mamma, pappa, syster och kusin, jag tror inte Niklas mamma och hennes väninna Ulla hade kommit till Rom än, men det ska jag låta vara osagt, det är så förjordat länge sen), och vi hade klätt på oss knälånga shorts och t-shirts som täckte axlarna, men det räckte inte för kära påven.
Nej, man skulle köpa pappbyxor, (kändes som melittafilter i konsistensen), och dra på sig så man täckte knäna ordentligt.
Niklas, som hade varit lugn och sansad fram till dess, fick ett totalbryt och vägrade, han totalvägrade att ge påven en spänn för några jädrans brallor.
Det slutade med att resten av familjen gick in. Jag valde att stå vid min blivande makes sida i sisådär fem minuter innan jag insåg att jag faktiskt ville se Vatikanstaten från insidan. Så mot bättre vetande köpte jag mig ett par pappisar och knallade runt lite själv därinne. Niklas vägrade fortfarande följa med och resten av familjen hade försvunnit in bland alla andra turister.
Ungefär så gick det till i lördags när Niklas blev stoppad i sina badbrallor, som inte var i "silke". Nej, han skulle minsann låna ett par tanjta speedos som tio andra haft på sig samma dag.
Att grabbarna gick runt i speedos med kalsonger under spelade minsann ingen roll.
Nä, han skulle ha gjort som min syster sa när de kom ut från Sixtinska kapellet och hon hade klätt av sig pappbrallorna:
"De här ska jag ta med hem och snyta mig i."
Min syrra är bra cool!

Skrivare

På engelska använder man orden writer och author, men på svenska finns inget bra ord för writer.
Man anses vara författare när man har blivit publicerad. Men vad är man när man har skrivit böckerna, men ännu inte blivit utgiven?
Om man översätter writer rakt av, så blir det skrivare och inte känner jag mig som en elektronisk pryl som är uppkopplad till en dator för att skriva ut andras ord?
Kanske hittar jag svaret när jag går in på synonymer.se och söker på andra ord för författare: skribent, skapare, berättare, skildrare, skriftställare, yrkesskribent, litteratör, ordkonstnär, diktare, skald, belletrist; upphovsman, auktor.
I vilket fall ligger bok nummer två "Ankan" hos förlagen för bedömning och jag har fått mestadels avslag för min bok om Indien.
Men vet ni vad? Jag kommer skriva böcker tills jag dör, oavsett om de blir publicerade eller inte.
Min nya bok är en folkloristisk spänningsbok och den tar betydligt mycket längre tid att skriva än "Ankan".
Hittills handlar den om en Safeda och Kalee, en vit och en svart by, shamaner, ritualer, gudinnor och annat mystiskt man kan råka ut för långt uppe i Himalaya. Jag har gjort en del efterforskningar inför den här boken och jag kan bara säga att internet är en ljuvlig källa med information.

Cricket

Ja, man upptäcker ny saker här i livet varje dag och kul är väl det.
Jag lärde mig för länge sen att inte säga aldrig, precis som det visa ordspråket: "Man ska aldrig säga aldrig."
Men, det finns en del saker som jag envetet har forsatt att aldriga.
Som cricket till exempel, men häromkvällen tänkte jag vara en tillmötesgående hustru och slötitta lite på cricket. Men som med allt annat jag gör här i livet, min filosofi är "Allt eller inget", så var jag helt plötsligt insatt i reglerna och hejade som en tok på Chennai Super Kings.
Ja, då var man en cricketfantast helt plötsligt, men jag kommer nog aldrig börja titta på fotboll...
Dhoni är kungen!