Imorse när veterinären kom för att ge henne dropp bad jag honom att avliva henne.
Hennes ryggrad var antagligen skadad, så hon kände ingen smärta och kunde inte hålla huvudet uppe.
Att ta ett sånt beslut kräver mod och jag fick ta till allt mod jag kunde uppbringa. Min pappa har alltid sagt att man inte ska ha djur om man inte kan avliva det om det lider och det håller jag helt med om.
Jag grät och grät och grät när han gav henne sprutorna. Det kändes så orättvist på något sätt. Hon var ju bara ett halvår och hade hela livet framför sig.
För fem år sen var jag tvungen att avliva min första egna hund Söndag och det var inte sorgligt på det här sättet. Hon var gammal och hennes dag var kommen den dagen det skedde.
Just nu ligger den lilla kroppen i en påse på terrassen. Vi vet ännu inte vad vi ska göra med henne. Jag klarar inte av att kasta henne som sopor i ån, så jag hoppas vi kan övertyga Mom Sweetie om att få gräva ner henne i den pyttelilla trädgården.
Här har hon precis dött och jag gråter sönder mitt hjärta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar