Sanslöst, men inte förvånande berättade inte företaget, där jag var och köpte kantband för en kunds räkning, att de inte har exportlicens och därmed inte kan ta emot betalningar från utlandet.
Det finns ett annat alternativ och det är att betala någon pengarna plus 5-6 % här i Nepal och att de har någon i Indien, som betalar ut pengarna, men eftersom vi måste ta ut pengarna på Visakortet, så kostar det ytterligare procent i avgifter.
Så efter noga övervägande insåg vi att vi sparar pengar på att jag åker dit och fixar det själv. Det som är bra är att jag kan gå igenom ordern igen och kolla så allt är OK.
Så jag måste åka dit med en herrans massa kontanter i näven.
Sen är Indien lite kinkiga med visum, så jag fick "boka" en resa till Sverige, så jag fick transitvisa och får därmed vistas i landet i 72 timmar. Sen tar jag bussen hem eftersom de inte är lika petnoga vid gränsen, som på flygplatsen.
Jag vill inte på något sätt sumpa mina chanser att kunna åka tillbaka till Indien.
In i Nepal kommer jag eftersom jag har afförsvisum. Halleluja!
Idag ska jag resa bara med handbagage för första gången i mitt liv, men jag tror inte jag klarar samma lilla väska på hemvägen. Det går ju inte att låta bli att shoppa när man är i Delhi. Det är bara så, men säg för guds skull ingenting till Niklas. Han är en riktig tråkmåns när det kommer till shopping.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar