Aj!

Nu har det gått ett par dagar och allt gick bra, så nu vågar vi skriva om det, utan att våra mammor behöver slänga sig på planet och rädda Leya.
Leya åt mango, strömmen gick och det blev kolsvart. Leya tog den nya, vassa kniven som Niklas köpte inför grillpartyt i fredags och hon försöker skära mangon i mörkret, men skar sig i fingret istället.
Blodet rann ymnigt, Leya skrek som en stucken gris och Niklas höll sig undan, vilket var bäst eftersom han lätt får panik av såna här situationer.
Jag gjorde mitt bästa för att få koll på läget, bland blod, skrik och mörker.
Blev lite orolig för det ville inte sluta blöda, så jag började klä Leya för att vi skulle åka till sjukhuset, men då skrek hon ännu mer.
Hon kommer ihåg hur ont bedövningssprutan gjorde när hon hade trampat igenom solpanelen.
Tillslut gav det med sig och vi ilade till den lokala doktorn på gatan lite längre ner.
Mörker, mobilficklamporna på, klafsig lera efter dagens regnattack och Angel och Calle i släptåg som kryssade smidigt förbi ilskna gatuhundar och andra stackare som var ute och gick.
Vi har flera saker att vara tacksamma för:
- Hon kunde ha skurit sig mycket, mycket värre.
- Den lokala doktorn kunde ha stängt för kvällen. Nycklarna låg på disken och hade vi kommit en minut senare hade han dragit ner porten och tagit kväller.
- Det räckte med jodrengöring och ett plåster och Leya kvittrade som en fågel av lättnad.
- En bokhandel var öppen, så vi kunde köpa ett ritblock och en väska med olika färgpennor till Leya. Något hon önskat ett tag, men som vi har glömt hela tiden.
- Niklas fick sig en het kopp te så han fick lugna sig.
- På väg hem köpte vi rostbröd som, enligt Niklas, fullständigt gifte sig med den varma O'boyen som hans mamma skickat. I vår familj hör det till att doppa så fort tillfälle ges.
Den sista punkten kanske är allra mest att tacka för, så här i efterhand när allt gick bra.
Det tycker i alla fall Niklas, som har en långvarig, omåttlig kärlek till O'boy.

Så här fint ser såret ut nu.