Mörbultad

Igår gjorde jag en klassisk hundkoppel-vurpa.
Jag var på väg till en sticka-koftor-fabrik, bara fem minuter från där vi bor, och då kom det två små svart hundar och skällde på Angel.
För att rädda sig gjorde Angel en blixtsnabb manöver bakom min rygg och innan jag visste ordet av hade jag ramlat med hela tyngden på vänster sida.
Märkligt var att även fast det gick så snabbt att jag inte hann tänka, så passerade mitt liv i revy.
Man kan säga att jag fick en superlight nära-döden-upplevelse.
Två saker var tur. Bakom mig gick två killar och en av dem var snabbt där och hjälpte mig upp.
Tur nummer två, och minst lika uppskattat från min sida, var att de inte skrattade, vilket både indier och nepaleser normalt gör i liknande situationer.
Jag kände mig inte på humör för att bli utskrattad även om jag, med hjälp, studsade upp och låtsades som ingenting.
Igår kändes allt bra, men inatt har värken ökat för varje minut och nu kan jag inte ens ta djupa andetag.
Såklart ramlade jag på min onda axel, så den är som ett värkande monster, men vem vet, axeln kanske blir bättre av en smäll.
Man kan alltid hoppas att vurpan för något gott med sig, men idag ska jag bara ta det lugnt och tycka synd om mig själv.