Så här såg hon ut när vi gick hemifrån i morse.
Och så här satt hon stolt och rakryggad i sin skolbänk.
Som svensk mamma slog jag mig lugnt ner i en stol med ett korsord, men ganska snart blev jag inkallad till rektorn, en söt liten 25-åring leende indiska. Hon sade till mig att gå och komma tillbaka klockan 11. Det var inget val.Så jag gick till ett fik i närheten och åt frukost och tittade på klockan.
När jag kom tillbaka var Leya jätteledsen, men de kramades med henne.
Och när vi frågade om hon skulle komma tillbaka imorgon, nickade hon mellan hulkningarna.
Det hade inte bara varit att sitta rakt upp och ner i skolbänken. De hade åkt rutschkana och målat ett äpple i boken.
Efter lunch åkte jag och Leya metron till spikmatte-gubbarna för att se hur det går med alla prover hit och dit.
När vi gick ner från metron, som åker i luften istället för under marken, såg vi dessa män ligga och sova med madrasser på ett lastbilsflak. Alternativt resande hotell.
Proverna behövde justeras lite här och där. Känns bra att kunna åka ut rätt enkelt och ta sånt öga mot öga eftersom det lätt kan bli missförstånd.
Sen åkte vi till återvunna-saree-familjen jag besökte i somras. Så vackra sarees det finns. De nya spikmattorna kommer bli ljuvliga.
Familjen ville ta kort med oss. 
Sen plockade de fram den här snubben. Jag frågade om det var middagen eller ett husdjur.Han var tydligen ett husdjur.
Personligen är jag lite skeptisk till tuppar, men det kanske finns en och annan snäll.
Kvällen avslutade vi hos Nöff nöff Benny på taket. Vi var ganska trötta, men väntade på Darren och hans fru, Lucy. Darren är vår agent i England. De var jättehärliga och bjussade verkligen på sig själva. Ett klick-moment. Vi ska ses imorgon så han får se hur man gör spikmattorna.
Lucy med sina söta öronmuffar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar